3. Strategisk reträtt

En strategisk reträtt är ett planerat strategiskt steg som en underlägsen styrka, när den står ansikte mot ansikte med en överlägsen styrka vars offensiv den är ur stånd att snabbt krossa, tar i syfte att bevara sina krafter och för att besegra fienden. Men militära äventyrare motsätter sig envist att ta ett sådant steg och förordar "att ge sig i kast med fienden utanför portarna".

Vi vet alla att när två boxare går en match, viker den kloke boxaren undan till att börja med, medan den dumme rusar ursinnigt på och förbrukar alla sina krafter i början. Till slut blir han oftast slagen av den som vek undan.

I romanen Shui Hu Chuan,[21] ropar gymnastikinstruktören Hung, då han utmanar Lin Chung till en match på Chai Chins lantgods:

- Kom an! kom an! kom an! Vid slutet är det Lin Chung, som efter att ha vikit undan, upptäcker Hungs svaga punkt och slår honom i golvet med ett slag.

Under Vår- och höstperioden, när staterna Lu och Chi [22] låg i krig med varandra, ville hertig Chuang från Lu gå till angrepp innan Chis trupper hunnit trötta ut sig, men Tsao Kuei hindrade honom. När han i stället tillämpade taktiken "när fienden tröttnar, angriper vi", besegrade han Chiarmén. Detta är ett klassiskt exempel ur Kinas krigshistoria på hur en svag styrka besegrade en stark. Här är historikern Tsochiu Mings [23] redogörelse för den:

På våren invaderade Chitrupper oss. Hertigen tänkte ta upp striden med dem. Tsao Kuei begärde audiens. Hans grannar sade: - Detta är de köttätande ämbetsmännens sak, varför ska du lägga dig i den? Tsao svarade: - Köttätare är dåraktiga, de kan inte planera i förväg. Så han träffade hertigen och frågade: - Vad tänker du stödja dig på, när du går i strid? Hertigen svarade: - Jag vågar aldrig behålla all min mat eller alla mina kläder för min egen njutning, utan delar dem alltid med andra. Tsao sade: - En sådan futtig välgörenhet kan inte komma alla till godo. Folket kommer inte att följa dig. Hertigen sade: - Jag offrar aldrig åt gudarna färre offerdjur, jade eller silke än vad dem tillkommer. Jag uppfyller mina plikter. Tsao sade: - En sådan futtig tro vinner inget förtroende. Gudarna kommer inte att välsigna dig. Hertigen sade: - Fastän jag inte personligen kan syssla med alla detaljer i alla stora och små processer begär jag alltid att få alla fakta. Tsao sade: - Det visar din tillgivenhet för ditt folk. Du kan gå ut i strid. När du gör det, ber jag att få följa dig. Hertigen och han åkte i samma stridsvagn. Striden begynte vid Changshuo. Då hertigen ville trumma till angrepp sade Tsao: - Inte än. När männen från Chi hade trummat tre gånger, sade Tsao: - Nu kan vi trumma. Chiarmén jagades på flykten. Hertigen ville sätta efter den. Åter sade Tsao: - Inte än. Han steg ur vagnen och undersökte fiendens hjulspår, klättrade sedan upp på vagnens armstöd för att speja. Han sade: - Nu kan vi förfölja! Så började jakten efter Chitrupperna. Efter segern frågade hertigen Tsao varför han hade givit sådana råd. Tsao svarade: - En strid är beroende av mod. Vid första trumningen blir man modig, vid den andra ebbar modet bort och vid den tredje försvinner det. När fiendens mod sjönk, var vårt fortfarande gott och därför segrade vi. Det är svårt att genomskåda en stor stats planer, och jag fruktade ett bakhåll. Men när jag undersökte fiendens hjulspår och fann att de korsade varandra och spejade långt bort och såg hans banér sjunka, rådde jag till förföljelse.

Detta var ett exempel på hur en svag stat gjorde motstånd mot en stark stat. Historien berättar om de politiska förberedelserna inför striden - om att vinna folkets förtroende; den berättar om ett slagfält som är gynnsamt för övergång till motoffensiv - Changshuo; den anger den gynnsamma tidpunkten för att inleda motoffensiven - när fiendens mod är på upphällningen och det egna modet är gott; och den påvisar ögonblicket att påbörja förföljelsen - när fiendens hjulspår korsar varandra och hans baner sjunker. Fastän slaget inte var stort, illustrerar det principerna för det strategiska försvaret. Kinas krigshistoria innehåller många exempel på segrar som vunnits enligt dessa principer, t.ex. sådana berömda slag som slaget vid Chengkao mellan staterna Chu och Han,[24] slaget vid Kunyang mellan staterna Hsin och Han,[25] slagit vid Kuantu mellan Yuan Shao och Tsao Tsao,[26] slaget vid Chihpi mellan staterna Wu och Wei,[27] slaget vid Yiling mellan staterna Wu och Shu,[28] och slaget vid Feishui mellan staterna Chin och Tsin[29] I vart och ett av dessa fall var de stridande parterna inte jämnstarka och den svagare parten vek först undan och vann övertaget genom att slå till först sedan fienden slagit och besegrade på så sätt den starkare parten.

Vårt krig började på hösten 1927, och vid den tiden hade vi ingen erfarenhet alls. Nanchangupproret[30] och Kantonupproret[31] misslyckades, och under Höstskördeupproret[32] led Röda armén i gränsområdet Hunan-Hupeh-Kiangsi också flera nederlag och förflyttade sig till Chingkangbergen på gränsen mellan Hunan och Kiangsi. Följande april begav sig även de förband vilka hade överlevt Nanchangupprorets nederlag till Chingkangbergen via södra Hunan. Redan i maj 1928 hade emellertid de grundläggande principerna för gerillakrig, enkla till sin natur och lämpade för förhållandena på den tiden, utvecklats och sammanfattats i en formel med sexton skrivtecken: "Fienden rycker fram, vi drar oss tillbaka; fienden slår läger, vi hemsöker honom; fienden tröttnar, vi angriper; fienden slår till reträtt, vi förföljer." Denna formulering av militära principer, uttryckt i sexton skrivtecken, accepterades av Centralkommittén innan Li Li-sanlinjen uppkom. Senare utvecklades våra operationsprinciper ett steg vidare. Vid tiden för vårt första fälttåg emot "inringning och undertryckning" i Kiangsis basområde, framlades principen om att "locka fienden in på djupet" och tillämpades dessutom segerrikt. När fiendens tredje "inringings- och undertrycknings"-fälttåg slogs tillbaka, hade en fullständig uppsättning av operationsprinciper för Röda armén tagit form. Detta betecknade ett nytt skede i utvecklingen av våra militärprinciper, vilka kraftigt berikades till sitt innehåll och undergick många ändringar i formen, främst i den meningen att ehuru de i grunden förblev desamma som i sextonteckensformeln, gick de utöver sin ursprungliga enkla natur. Sextonteckensformeln inneslöt de grundläggande principerna för bekämpandet av "inringning och undertryckning"; den täckte den strategiska defensivens och den strategiska offensivens två skeden, och inom defensivens ram täckte den den strategiska reträttens och den strategiska motoffensivens två skeden. Det som senare tillkom var endast en utveckling av denna formel.

Men från och med januari 1932, efter publiceringen av partiets resolution "Kämpa för seger först i en eller flera provinser sedan ni krossat det tredje 'inringnings- och undertrycknings-fälttåget' ", vilken innehöll allvarliga principiella fel, angrep "vänster"-opportunisterna dessa riktiga principer, upphävde dem slutligen allesammans och införde en fullständig uppsättning av motsatta "nya principer" eller "reguljära principer". Därefter skulle de gamla principerna inte längre gälla som reguljära utan skulle förkastas såsom "gerillamentalitet". Motståndet mot "gerillamentaliteten" varade i hela tre år. Dess första skede var militär äventyrspolitik, i det andra slog det om i konservatism och blev slutligen i det tredje skedet flyktmentalitet. Det var inte förrän Centralkommittén i januari 1935 höll det utvidgade mötet med politiska byrån i Tsunyi i provinsen Kweichow, som denna felaktiga linje förklarades bankrutt och den gamla linjens riktighet åter fastslogs. Men till vilket pris!

De kamrater som så energiskt kämpade emot "gerillamentaliteten" argumenterade enligt följande linjer. Det var fel att locka fienden in på djupet, därför, att vi tvingades att uppge så mycket mark. Strider hade visserligen vunnits på detta sätt, men var inte situationen annorlunda nu? Vidare, var det inte bättre att besegra fienden utan att uppge mark? Och var det inte ännu bättre att besegra fienden i hans egna områden, eller vid gränserna mellan hans och våra områden? Den gamla praktiken hade inte haft något "reguljärt" över sig och var metoder som användes endast av gerillan. Nu hade vi skapat vår egen stat, och vår Röda armé hade blivit en reguljär armé. Vår kamp emot Chiang Kai-shek hade blivit ett krig mellan två stater, mellan två stora arméer. Historien bör inte upprepa sig, och allt som hade med "gerillamentalitet" att göra borde helt förkastas. De nya principerna var "fullständigt marxistiska", medan de gamla hade skapats av gerillaförband i bergen, och det fanns ingen marxism i bergen. De nya principerna var motsatsen till de gamla. De var: "Ställ en mot tio, ställ tio mot hundra, kämpa modigt och beslutsamt och utnyttja segrar genom att förfölja hack i häl", "Angrip på alla fronter", "Intag nyckelstäder" och "Slå med två 'knytnävar' i två riktningar samtidigt". När fienden angreps, var metoden att ta itu med honom: "Ta upp kampen med fienden utanför portarna", "Få övertaget genom att slå till först", "Låt inte våra grytor och pannor slås sönder", "Ge inte upp en tumsbredd mark" och "Dela upp styrkorna på sex vägar". Kriget var "den avgörande striden mellan revolutionens och kolonialismens vägar", ett krig med korta snabba stötar, blockhuskrigföring, ett uttröttningskrig, "ett långvarigt krig". Dessutom förekom politiken att vidmakthålla ett stort uppland och ett fullständigt centraliserat överbefäl. Slutligen förekom omfattande "flyttningar". Och var och en som inte godtog dessa idéer skulle straffas, stämplas som opportunist, och så vidare och så vidare.

Dessa teorier och denna praktik var utan tvivel helt felaktiga. De var ingenting annat än subjektivism. Under gynnsamma förhållanden kom denna subjektivism till uttryck i småborgerlig revolutionär fanatism och impulsivitet, men då det blev bakslag och läget förvärrades, förändrades den successivt till desperat våghalsighet, konservatism och flyktmentalitet. Dessa teorier och denna praktik hörde de hetlevrade och okunniga till. De hade inte minsta anstrykning av marxism; i verkligheten var de antimarxistiska.

Här ska vi diskutera endast den strategiska reträtten, vilken i Kiangsi kallades "locka fienden in på djupet" och i Szechuan "dra samman fronten". Ingen tidigare krigsteoretiker eller härförare har någonsin förnekat att detta är den politik en svag armé som kämpar mot en stark armé, måste tillämpa i krigets inledande skede. En utländsk militärexpert har sagt att man i strategiskt defensiva operationer helst undviker avgörande strider i början och söker dem endast då betingelserna blivit gynnsamma. Detta är helt riktigt och vi har ingenting att tillägga i frågan.

Syftet med den strategiska reträtten är att bevara militär styrka och förbereda motoffensiven. Reträtten är nödvändig därför, att om man inte tar ett steg tillbaka, när en stark fiende angriper, betyder detta oundvikligen att man riskerar att inte kunna bevara de egna styrkorna. Förr motsatte sig emellertid många envist reträtt, de ansåg den vara en "opportunistisk linje för rent försvar". Vår historia har bevisat att deras motstånd var helt felaktigt.

För att förbereda en motoffensiv måste vi välja eller skapa betingelser som gynnar oss men är ogynnsamma för fienden, för att sålunda åstadkomma en ändring i styrkebalansen innan vi går vidare till motoffensivens skede.

I ljuset av vår tidigare erfarenhet, bör vi under reträttskedet i allmänhet försäkra oss om åtminstone två av följande betingelser, innan vi kan anse att läget gynnar oss och är ogynnsamt för fienden och innan vi kan gå över till motoffensiv. Betingelserna är:

1. Befolkningen stödjer aktivt Röda armén.

2. Terrängen är gynnsam för operationer.

3. Alla Röda arméns huvudstyrkor är samlade.

4. Fiendens svaga punkter har upptäckts.

5. Fienden har försatts i ett tillstånd av trötthet eller demoralisation.

6. Fienden har förletts att begå misstag.

Den första betingelsen, aktivt stöd från befolkningen, är för Röda armén den viktigaste. Den betyder att armén har ett basområde. Dessutom är det, förutsatt att denna betingelse föreligger, lätt att uppnå betingelserna 4, 5 och 6. När sålunda fienden sätter igång med en omfattande offensiv, drar sig Röda armén vanligtvis tillbaka från det vita området till basområdet, därför att det är här som befolkningen mest aktivt stödjer Röda armén emot den vita armén. Det råder också skillnad mellan ett basområdes gränser och dess centrala distrikt; i det senare är folket mera inställt på att hindra att upplysningar sprids till fienden, på att deltaga i rekognoscering och transporter och villigare att deltaga i striderna, och så vidare. Då vi bekämpade de första, andra och tredje "inringnings- och undertrycknings"-fälttågen i Kiangsi, låg sålunda alla de ställen vi utvalde till "slutpunkter för reträtten" på platser där den första betingelsen, folkets stöd, var utmärkt eller ganska god. Detta kännetecken på våra basområden gjorde Röda arméns operationer mycket olika vanliga operationer och var den främsta orsaken till att fienden efteråt tvingades falla tillbaka på politiken med blockhuskrig.

En fördel med att operera på inre linjer är att det gör det möjligt för den vikande armén att välja terräng som gynnar den och tvinga den angripande armén att strida på dess villkor. För att besegra en stark arme, måste en svag armé omsorgsfullt välja ut en gynnsam terräng som slagfält. Men denna betingelse ensam räcker inte, den måste åtföljas av andra betingelser. Den första bland dessa är folkets stöd. Den andra är en sårbar fiende, till exempel en fiende som är trött eller har begått misstag, eller en framryckande fiendekolonn, vars stridsduglighet är relativt dålig. I brist på dessa betingelser, måste vi, även om vi har funnit en utmärkt terräng, lämna den ur räkningen och fortsätta reträtten för att erhålla de önskvärda betingelserna. I de vita områdena råder ingen brist på bra terräng, men vi har inte den gynnsamma betingelse som folkets aktiva stöd utgör. Om andra betingelser ännu inte föreligger, har Röda armén inget annat alternativ än att dra sig tillbaka till sitt basområde. Skillnader sådana som de mellan vita områden och röda områden finns vanligtvis också mellan ett basområdes gränser och dess centrala distrikt.

Med undantag för lokala förband och uppehållande styrkor bör alla våra stormtrupper i princip koncentreras. När Röda armén angriper en fiende, som är på strategisk defensiv, sprider den vanligtvis sina egna styrkor. Så snart fienden sätter igång med en omfattande offensiv, företar Röda armén en "reträtt mot centrum". Den slutpunkt som valts för reträtten är vanligen belägen i basområdets centrala del men ligger ibland i de främre, ibland i de bakre avsnitten, allt efter omständigheternas krav. Genom en sådan reträtt mot centrum kan alla Röda arméns huvudstyrkor koncentreras.

Ytterligare en väsentlig betingelse för en svag armé, som kämpar mot en stark arme, är att välja ut fiendens svagare förband till angreppsmål. Men i början av fiendens offensiv vet vi i regel inte vilken av hans framryckande kolonner som är den starkaste och vilken som är den näst starkaste, vilken som är den svagaste och vilken som är den näst svagaste, och därför krävs en rekognosceringsprocess. Denna tar ofta ganska lång tid. Detta är ytterligare ett skäl till att strategisk reträtt är nödvändig.

Om den framryckande fienden är mycket talrikare och starkare än vi, kan vi åstadkomma en ändring i styrkebalansen först sedan fienden trängt långt in i vårt basområde och smakat på all den bitterhet det rymmer för honom. Som stabschefen för en av Chiang Kai-sheks brigader sade under det tredje "inringnings- och undertrycknings" fälttåget: "Våra tjocka karlar har slitit sig magra, och våra magra karlar har slitit sig till döds". Eller såsom Chen Ming-shu, överbefälhavare för Västra rutten i Kuomintangs "inringnings- och undertrycknings"-armé sade: "överallt famlar den Nationella armén i mörker, medan Röda armén går omkring i dagljus". Vid denna tid har den fientliga armén, trots att den fortfarande är stark, blivit mycket försvagad, dess soldater är trötta, dess moral sviktar och många av dess svaga punkter har blottats. Men Röda armén har, trots att den är svag, bevarat sin styrka och lagrat upp sin energi och väntar i lugn och ro på den utschasade fienden. Vid en sådan tidpunkt är det i allmänhet möjligt att uppnå en viss jämställdhet mellan de båda sidorna, eller att ändra fiendens absoluta överlägsenhet till relativ överlägsenhet och vår absoluta underlägsenhet till relativ underlägsenhet och ibland även att bli fienden överlägsen. Då Röda armén kämpade emot det tredje "inringnings- och undertrycknings"-fälttåget i Kiangsi, genomförde den en reträtt mot den yttersta gränsen (för att koncentreras i basområdets bakre avsnitt); om den inte hade gjort detta, skulle den inte ha besegrat fienden, ty dennes "inringnings- och undertrycknings"-styrkor var då mer än tio gånger större än Röda armén. När Sun Wu Tsu sade, "Undvik fienden, när han är vid full vigör, slå till när han är utmattad och drar sig tillbaka", menade han att man bör trötta ut och demoralisera fienden för att minska hans överlägsenhet.

Syftet med reträtten är slutligen att förmå fienden att begå misstag eller att upptäcka hans misstag. Man måste inse, att hur vis en fientlig befälhavare än må vara, kan han inte undgå att under en relativt lång tidsperiod begå en del misstag, och därför är det alltid möjligt för oss att utnyttja de blottor han ger oss. Fienden kan begå misstag lika väl som vi ibland räknar fel och ger honom blottor, som han kan utnyttja. Dessutom kan vi genom våra egna aktioner locka fienden till att begå misstag, till exempel, genom att "förfalska ett framträdande", såsom Sun Wu Tzu kallade det, det vill säga genom att finta i öster men anfalla i väster. Om vi ska genomföra detta, kan inte slutpunkten för reträtten fast begränsas till ett visst område. Ibland, då vi dragit oss tillbaka till det förutbestämda området och inte ännu funnit blottor att utnyttja, måste vi dra oss ännu längre tillbaka och vänta på att fienden bjuder oss en blotta.

De gynnsamma betingelser vi söker genom reträtt är i allmänhet de ovan nämnda. Men detta betyder inte att en motoffensiv inte kan påbörjas innan alla dessa betingelser uppnåtts. Det är varken möjligt eller nödvändigt att alla dessa betingelser samtidigt förekommer. Men en svag styrka, som opererar på de inre linjerna mot en stark fiende, bör försöka uppnå de betingelser som är nödvändiga med hänsyn till det faktiska läget hos fienden. Alla motsatta åsikter är oriktiga.

Beslutet om slutpunkten för reträtt bör bero på läget som helhet. Det är fel att besluta om en plats som, sedd i förhållande endast till en del av läget, verkar gynnsam för vår övergång till motoffensiv, om den inte är gynnsam också då man ser på läget som helhet. Ty vid motoffensivens början måste vi överväga den följande utvecklingen, och vår motoffensiv börjar alltid i partiell omfattning. Ibland bör slutpunkten för reträtten förläggas i basområdets främre avsnitt, så som skedde under våra andra och fjärde motfälttåg emot "inringning och undertryckning" i Kiangsi och i vårt tredje motfälttåg i Shensi-Kansuområdet. Ibland bör den ligga i basområdets mittavsnitt såsom i vårt första motfälttåg i Kiangsi. Vid andra tidpunkter bör den förläggas till basområdets bakre avsnitt såsom i vårt tredje motfälttåg i Kiangsi. I alla dessa fall gjordes beslutet genom att det partiella läget ställdes i förhållande till läget som helhet. Men under det femte motfälttåget i Kiangsi skänkte vår armé inte en tanke åt reträtten, därför att den varken tog det partiella läget eller läget som helhet med i beräkningen, och detta var verkligen både förhastat och våghalsigt. Ett läge bildas av en mängd faktorer; när vi ser på förhållandet mellan en del av läget och det hela, bör vi grunda våra omdömen på huruvida faktorerna på fiendens och vår sida, så som de visar sig i både det partiella läget och läget som helhet, är i viss grad gynnsamma för oss att inleda en motoffensiv.

Slutpunkterna för reträtten i ett basområde kan allmänt uppdelas i tre typer, de i främre avsnittet, de i mittavsnittet och de i basområdets bakre avsnitt. Betyder detta att vi helt vägrar att strida i de vita områdena? Nej. Endast då vi har att göra med ett fientligt "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg av stor omfattning vägrar vi att strida i de vita områdena. Det är endast när det består en stor skillnad mellan fiendens och vår styrka som vi, i överensstämmelse med principen att bevara vår styrka och bida vår tid för att besegra fienden, förordar reträtt till basområdet och att locka fienden in på djupet, ty endast på detta sätt kan vi skapa eller finna betingelser gynnsamma för vår motoffensiv. Om läget inte är så allvarligt, eller om det är så allvarligt att Röda armén inte ens i basområdet kan påbörja sin motoffensiv, eller om motoffensiven går dåligt och en ytterligare reträtt är nödvändig för att åvägabringa en ändring i läget, då bör vi erkänna, åtminstone teoretiskt, att slutpunkten för reträtten kan förläggas i ett vitt område, fastän vi i det förgångna haft mycken liten erfarenhet av detta slag.

I allmänhet kan även slutpunkterna för reträtten i ett vitt område uppdelas i tre typer: 1) de som ligger framför vårt basområde, 2) de som ligger på vårt basområdes flanker, och 3) de som ligger bakom vårt basområde. Här är ett exempel på den första typen.

Hade det inte varit för oenigheten inom Röda armén och splittringen i den lokala partiorganisationen (de två svåra problem som skapades av Li Li-sanlinjen och A-B-gruppen),[33] är det troligt att vi, under vårt första motfälttåg emot "inringning och undertryckning" i Kiangsi, hade koncentrerat våra styrkor inom den triangel som bildas av Kian, Nanfeng och Changshu och satt igång en motoffensiv. Ty den fientliga styrkan, som ryckte fram från området mellan Kan- och Fufloderna, var inte Röda armén mycket överlägsen numerärt sett (100.000 emot 40.000). Trots att folkets stöd där inte var så aktivt som i basområdet, var terrängen gynnsam; dessutom skulle det ha varit möjligt att en efter en krossa de fientliga styrkorna som ryckte fram längs skilda vägar.

Och här ett exempel på den andra typen.

Om, under vårt tredje motfälttåg i Kiangsi, fiendens offensiv inte haft en sådan omfattning, om en av fiendens kolonner hade avancerat från Chienning, Lichuan och Taining vid gränsen mellan Fukien och Kiangsi, och om denna kolonn inte hade varit för stark för oss att angripa, är det likaså tänkbart att Röda armén kunde ha samlat sina styrkor i det vita området i västra Fukien och krossat denna kolonn först, utan att ha behövt ta en omväg på ettusen ii genom Juichin till Hsingkuo.

Slutligen, ett exempel på den tredje typen.

Om, under samma tredje motfälttåg i Kiangsi, fiendens huvudstyrka hade gått söderut i stället för västerut, hade vi kanske tvingats dra oss tillbaka till Huichang-Hsunwu-Anyuanområdet (ett vitt område), i syfte att locka fienden längre söderut; Röda armén kunde då ha gjort en stöt norrut in i basområdets inre, vid vilken tidpunkt den fientliga styrkan norr om basområdet inte skulle ha varit särskilt stor.

De ovannämnda är emellertid hypotetiska exempel och grundar sig inte på faktisk erfarenhet; de bör anses som exceptionella och inte behandlas som allmänna principer. När fienden sätter igång ett omfattande "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg är det vår allmänna princip att locka honom djupt in, dra oss tillbaka till basområdet och bekämpa honom där, emedan detta är vår säkraste metod att krossa hans offensiv.

De som förespråkar att "ta upp striden med fienden utanför portarna" motsätter sig strategisk reträtt. De påstår att reträtt betyder att förlora mark, att orsaka folket skador ("låter våra grytor och pannor krossas" som de säger) och ger upphov till ogynnsamma återverkningar utåt. Under vårt femte motfälttåg påstod de att varje gång vi tog ett steg bakåt skulle fienden flytta sina blockhus ett steg framåt, så att våra basområden oavbrutet skulle krympa och vi inte skulle ha någon möjlighet att återta förlorad mark. Ehuru det tidigare kunnat vara nyttigt att locka fienden allt djupare in i vårt territorium, skulle det vara värdelöst emot fiendens femte "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg, i vilket han tillämpade blockhuskrig. Enda sättet att ta itu med fiendens femte fälttåg var, sade de, att dela upp våra styrkor för försvar och göra korta snabba utfall mot fienden.

Det är lätt att bemöta sådana åsikter, och vår historia har redan gjort det. Vad förlust av territorium angår, händer det ofta att endast genom förluster kan förluster undgås; detta är principen om "att ge för att kunna ta". Om det som vi förlorar är territorium och det som vi vinner är seger över fienden plus återerövring och även utvidgning av vårt territorium, är detta ett lönsamt företag. Om en köpare inte "förlorar" en del pengar i en affärstransaktion, kan han inte skaffa varor; om en säljare inte "förlorar" en del varor, kan han inte få pengar. De förluster man lider i en revolutionär rörelse drar förstörelse med sig, och det som man vinner är uppbygge av progressiv karaktär. Sömn och vila innebär tidsförlust, men man får energi igen för nästa dags arbete. Om något dumhuvud inte förstår detta och vägrar att sova, kommer han inte att ha någon energi nästa dag, och detta är ett förlustbringande företag. Vi förlorade i det femte motfälttåget av precis sådana skäl. Ovillighet att uppge en del av vårt territorium ledde till förlust av hela vårt territorium. Abyssinien förlorade också allt sitt territorium, då det stred mot fienden och körde huvudet i väggen, ehuru detta inte var enda orsaken till dess nederlag.

Detsamma gäller ifråga om att orsaka folket skador. Om ni vägrar att under en kort tid låta en del hushållsgrytor och pannor krossas, kommer ni att förorsaka att krossandet av hela folkets grytor och pannor kommer att pågå under längre period. Om ni är rädda för ogynnsamma politiska återverkningar på kort sikt, kommer ni att få betala priset i form av ogynnsamma politiska återverkningar under en lång tid. Om de ryska bolsjevikerna efter Oktoberrevolutionen hade följt "vänsterkommunisternas" åsikter och vägrat att underteckna fredstraktaten med Tyskland, skulle de nyfödda sovjeterna ha riskerat en tidig död.[34]

Sådana skenbart revolutionära "vänster"-åsikter har sitt ursprung såväl i de småborgerliga intellektuellas impulsivitet som i småjordbrukarnas trångsynta konservatism. Folk som har sådana åsikter ser enbart ensidigt på problemen och är oförmögna att överblicka hela situationen; de är ovilliga att förbinda dagens intressen med morgondagens eller delens intressen med det helas, utan klänger sig som blodiglar fast vid det partiella och tillfälliga. Helt visst bör vi envist gripa tag i det partiella och det tillfälliga när dessa under dagens konkreta omständigheter är gynnsamma - och särskilt när de är avgörande - för hela det rådande läget och hela skedet. Annars blir vi förespråkare för att låta saker och ting bero och inte göra något åt dem. Det är därför som en reträtt måste ha en slutpunkt. Vi får inte låta oss ledas av småbrukarens kortsynthet. Vi bör lära av bolsjevikernas klokhet. Blotta ögat är inte nog, vi måste ha hjälp av teleskop och mikroskop. Den marxistiska metoden är teleskop och mikroskop i politiska och militära frågor.

Givetvis har den strategiska reträtten sina svårigheter. Att välja tiden för reträttens början, att utvälja slutpunkten, att övertyga kadrerna och folket politiskt - dessa är svåra problem som pockar på
en lösning.

Frågan om tidpunkten för reträttens början är ytterst viktig. Om, under vårt första motfälttåg emot "inringning och undertryckning" i provinsen Kiangsi, vår reträtt inte hade genomförts just när den skedde, det vill säga, om den hade blivit försenad, skulle allra minst vår segers omfattning ha påverkats. Både en för tidig och en försenad reträtt medför givetvis förluster. Men allmänt talat medför en försenad reträtt större förluster än en för tidig. En reträtt i rättan tid, som gör det möjligt för oss att helt behålla initiativet, är av största hjälp för oss vid övergången till motoffensiv, då vi, sedan vi nått slutpunkten för reträtten, har grupperat om våra styrkor och i lugn och ro inväntar den uttröttade fienden. När vi krossade fiendens första, andra och fjärde "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg i Kiangsi, var vi i stånd att ta itu med fienden med tillförsikt och utan brådska. Det var endast under det tredje fälttåget som Röda armén var mycket uttröttad av den omväg den hade tvingats ta för att kunna återsamlas, emedan vi inte trodde att fienden så snabbt skulle sätta igång en ny offensiv efter att ha lidit ett sådant förkrossande nederlag i det andra fälttåget (vi avslutade vårt andra motfälttåg den 29 maj 1931 och Chiang Kai-shek började sitt tredje "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg den 1 juli).

Tidpunkten för reträtten beslutas på samma sätt som tiden fastställes för motfälttågets förberedande skede, vilket vi tidigare diskuterat, det vill säga, helt på grund av de erforderliga informationer vi införskaffat samt på bedömningen av hela läget på fiendens och på vår egen sida.

Det är ytterst svårt att övertyga kadrerna och folket om behovet av strategisk reträtt, när de inte haft någon erfarenhet av den, och när arméledningens prestige inte ännu är sådan, att den kan koncentrera befogenheten att besluta om strategisk reträtt i händerna på ett fåtal människor eller en enda person och samtidigt äga kadrernas förtroende. Eftersom kadrerna saknade erfarenhet av och inte hade någon tillit till strategisk reträtt, mötte stora svårigheter i början på våra första och fjärde motfälttåg och under hela loppet av det femte. Under det första motfälttåget var kadrerna, under inflytande från Li Li-sanlinjen, för angrepp och inte för reträtt, ända tills de blivit övertygade om motsatsen. I det fjärde motfälttåget satte sig kadrerna, under inflytande av militär äventyrspolitik, emot att förbereda reträtt. I det femte motfälttåget höll de först envist fast vid den militära äventyraråsikten, vilken motsatte sig att locka fienden in på djupet, men senare slog de om till militär konservatism. Ett annat fall är det med anhängarna av Chang Kuo-taolinjen, vilka inte medgav att det var omöjligt för oss att upprätta våra basområden i de tibetanska regionerna och hos Huifolket,[35] förrän de kört huvudet i väggen. Erfarenhet är väsentlig för kadrerna, och misslyckandet är i sanning framgångens moder. Men det är också nödvändigt att med öppet sinne lära av andra människors erfarenhet, och det är rena "trångsynta empirismen" att i allting hålla på sin egen personliga erfarenhet, och, om den fattas, att envist framhärda i sina egna åsikter och förkasta andras erfarenhet. Vårt krig har lidit inte så litet av detta skäl.

Folkets av dess oerfarenhet orsakade brist på tillit till den strategiska reträttens nödvändighet, var aldrig större än i vårt första motfälttåg i Kiangsi. Då motsatte sig alla lokala partiorganisationer och massan av folket i häradena Kian, Hsingkuo och Yungfeng Röda arméns tillbakadragande. Men efter erfarenheten från det första motfälttåget uppstod inget liknande problem i de följande. Alla var överens om att förlusten av mark i basområdena och folkets lidanden var tillfälliga företeelser och var övertygade om att Röda armén kunde krossa fiendens "inringning och undertryckning". Frågan huruvida folket hyser tillit är emellertid intimt förbunden med huruvida kadrerna hyser tillit, och följaktligen är den första och främsta uppgiften att övertyga kadrerna.

Strategisk reträtt syftar enbart till att gå över till motoffensiv och är endast första skedet i den strategiska defensiven. Den avgörande länken i hela denna strategi är huruvida seger kan vinnas i motoffensivens följande skede.

4. Strategisk motoffensiv

För att krossa offensiven från en fiende, som är absolut överlägsen, stödjer vi oss på det läge som skapats under den strategiska reträttens skede, ett läge som gynnar oss och är ogynnsamt för fienden och är annorlunda än det som rådde i början av fiendens offensiv. Ett sådant läge bildas av många faktorer. Allt detta har behandlats ovan.

Förekomsten av dessa betingelser och av ett läge, som gynnar oss och är ogynnsamt för fienden, innebär emellertid ännu inte att vi har besegrat fienden. Dylika betingelser och ett dylikt läge erbjuder möjligheten till seger för oss och nederlag för fienden, men de innebär inte att segern eller nederlaget blivit verklighet; de har inte ännu bragt endera armén verklig seger eller verkligt nederlag. För att åstadkomma verklig seger eller dito nederlag, är ett avgörande slag mellan de båda arméerna nödvändigt. Endast ett avgörande slag kan lösa frågan om vilken armé som är segrare och vilken som är slagen. Detta är den enda uppgiften i den strategiska motoffensivens skede. Motoffensiven är en långvarig process, det mest fascinerande, det mest dynamiska och även det slutliga skedet i ett defensivt fälttåg. Det som kallas aktiv defensiv gäller huvudsakligen denna strategiska motoffensiv, vilken till sin natur är en avgörande strid.

Betingelser och läge skapas inte enbart i den strategiska reträttens skede, utan fortfar att skapas i motoffensivens skede. De är varken till form eller natur exakt desamma i det tidigare som i det senare skedet.

Vad som skulle kunna förbli detsamma till form och natur är, till exempel, det faktum att fiendens trupper kommer att vara i ännu högre grad uttröttade och åderlåtna, vilket helt enkelt är en fortsättning av deras tillstånd i det föregående skedet.

Men helt nya betingelser och ett helt nytt läge måste uppstå. När fienden sålunda har lidit ett eller flera nederlag, kommer de betingelser som är fördelaktiga för oss och ofördelaktiga för honom inte att inskränka sig till fiendens trötthet osv., utan en ny faktor kommer att ha tillförts, nämligen den att han lidit nederlag. Nya förändringar kommer att ske i läget också. När fienden börjar manövrera sina trupper på ett oredigt sätt och göra felmanövrer, kommer de båda stridande arméernas relativa styrkeförhållanden ej längre att vara det samma som förut.

Men om det inte är fiendens styrkor utan våra, vilka har lidit ett eller flera nederlag, kommer både betingelserna och läget att ändras i motsatt riktning. Det vill säga, nackdelarna för fienden kommer att minska, medan å vår sida nackdelar kommer att uppstå och även växa. Detta blir återigen något helt nytt och annorlunda.

Ett nederlag för endera sidan kommer att direkt och snabbt leda till en ny ansträngning av den slagna sidan för att undgå katastrof, dra sig ur de nya betingelserna och det nya läget, som är ogynnsamma för den och gynnar fienden, samt återskapa sådana betingelser och ett sådant läge som gynnar den egna sidan och är ogynnsamma för motparten i syfte att utöva tryck på denne.

Den vinnande sidan kommer att anstränga sig för det precis motsatta. Den kommer att sträva att utnyttja sin seger och ge fienden ännu större skador, att utöka de betingelser som gynnar den och ytterligare förbättra sitt läge samt att hindra fienden att dra sig ur sina ogynnsamma betingelser och sitt dåliga läge och undgå katastrof.

Under det avgörande slagets skede blir striden sålunda för båda parter den mest intensiva, mest växlande, mest komplicerade såväl som den svåraste och mest prövande i hela kriget eller hela fälttåget; den är ur befälets synpunkt den mest krävande tidpunkten.

I motoffensivens skede uppstår många problem av vilka de främsta är motoffensivens inledning, truppernas koncentration, rörlig krigföring, ett krig för snabbt avgörande och förintelsekrig.

Principerna rörande dessa problem skiljer sig inte, vare sig i en motoffensiv eller i en offensiv, till sin grundläggande karaktär. I denna bemärkelse kan man säga att en motoffensiv är en offensiv.

En motoffensiv är dock inte precis detsamma som en offensiv. Motoffensivens principer tillämpas då fienden befinner sig på offensiven. Offensivens principer tillämpas då fienden är på defensiven. I denna bemärkelse finns det vissa skillnader mellan en motoffensiv och en offensiv.

Av detta skäl bör vi, trots att de olika operationsproblemen alla ingår i diskussionen av motoffensiven i detta kapitel om den strategiska defensiven, och kapitlet om den strategiska offensiven, för att undvika upprepningar, endast behandlar andra problem, när det gäller verklig tillämpning, dock inte bortse från vare sig likheterna eller skillnaderna mellan motoffensiven och offensiven.

5. Påbörjandet av motoffensiven

Problemet om påbörjandet av en motoffensiv är problemet om den "inledande striden" eller "preludiet".

Många borgerliga militärexperter tillråder, vare sig man tillämpar den strategiska defensiven eller den strategiska offensiven, försiktighet i den första striden, alldeles särskilt när man är på defensiven. I det förgångna har även vi understrukit detta som varande en allvarlig anvisning. Våra operationer emot de fem fientliga "inringnings- och undertrycknings"-fälttågen i Kiangsi har givit oss en rik erfarenhet, och ett studium av denna sker icke utan behållning.

I det första fälttåget använde fienden omkring 100.000 man uppdelade i åtta kolonner, vilka ryckte fram söderut från Kian-Chienninglinjen emot Röda arméns basområde. Röda armén hade omkring 40.000 man och var koncentrerad i området kring Huangpi och Hsiapu i Ningtu härad, provinsen Kiangsi.

Läget var följande:

1. "Undertrycknings"-styrkorna översteg inte 100.000 man. Inga av dem var Chiang Kai-sheks egna trupper, och det allmänna läget var inte särskilt allvarligt.

2. Fiendens division under Lo Lin, som försvarade Kian, låg västerut bortom Kanfloden.

3. De tre fientliga divisionerna under Kung Ping-fan, Chang Hui-tsan och Tan Tao-yuan hade ryckt fram och ockuperat Futien-Tungku-Lungkang-Yuantouavsnittet sydost om Kian och nordväst om Ningtu. Huvudparten av Chang Hui-tsans division befann sig vid Lungkang och Tan Tao-yuans division vid Yuantou. Det var inte rådligt att välja Futien och Tungku såsom slagfält, eftersom invånarna hade blivit vilseledda av A-B-gruppen och för en tid tvivlade på och vände sig emot Röda armén.

4. Fiendens division under Liu Ho-ting befann sig långt borta i Chienning i Fukiens vita område, och det var inte troligt att den skulle gå över till Kiangsi.

5. De två fientliga divisionerna under Mao Ping-wen och Hsu Keh-Hsiang hade gått in i Toupi-Lokou-Tungshaoavsnittet mellan Kuangchang och Ningtu. Toupi var ett vitt område, Lokou en gerillazon och Tungshao, där det fanns A-B-gruppelement, var ett ställe varifrån informationer kunde läcka ut. Dessutom, om vi skulle angripa Mao Ping-wen och Hsu Keh-Hsiang och sedan stöta västerut, kunde de tre fientliga divisionerna i väster under Chang Hui-tsan, Tan Tao-yuan och Kung Ping-fan förena sig och göra det svårt för oss att vinna seger och omöjligt att bringa striden till en slutlig lösning.

6. De två divisionerna under Chang Hui-tsan och Tan Tao-yuan, vilka utgjorde fiendens huvudstyrka, var trupper som tillhörde Lu Ti-ping, överbefälhavare för detta "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg och guvernör i provinsen Kiangsi, och Chang Huitsan var fältbefälhavare. Att utplåna dessa två divisioner skulle praktiskt taget vara att krossa fälttåget. Vardera divisionen hade ungefär 14.000 man och Changs var uppdelade på två platser, så att om vi angrep en division i taget skulle vi ha absolut överlägsenhet.

7. Lungkang-Yuantouavsnittet, där Chang- och Tandivisionernas huvudstyrkor befann sig, var nära våra egna truppkoncentrationer, och det fanns ett gott stöd bland folket, som underlättade för oss att dölja vår framryckning.

8. Terrängen i Lungkang var bra. Yuantou var inte lätt att angripa. Men om fienden ryckte fram till Hsiaopu, för att angripa oss där, skulle vi ha bra terräng där också.

9. Vi kunde samla det största antalet trupper i Lungkangavsnittet. I Hsingkuo, mindre än hundra li sydväst om Lungkang, hade vi en självständig division på över tusen man, vilken kunde manövrera i fiendens rygg.

10. Om våra trupper bröt igenom i mitten och gjorde en bräcka i fiendens front, skulle hans kolonner i öster och väster skäras isär i två vitt skilda grupper.

Av ovannämnda skäl beslöt vi att vår första strid skulle föras emot Chang Hui-tsans huvudstyrka, och vi slog segerrikt till två av hans brigader och hans divisionshögkvarter, tillfångatog hela styrkan på 9.000 man och divisionsbefälhavaren själv, utan att låta en enda man eller häst undkomma. Denna enda seger skrämde Tans division på flykt mot Tungshao och Hsus division att fly mot Toupi. Våra trupper förföljde sedan Tans division och utplånade hälften av den. Vi utkämpade två slag på fem dagar (27 december 1930 till 1 januari 1931). De fientliga styrkorna i Futien, Tungku och Toupi, som fruktade ett nederlag, drog sig tillbaka i oordning. Så slutade det första "inringnings- och undertrycknings"-fälttåget.

Läget i det andra "inringnings- och undertrycknings"- fälttåget var följande:

1. "Undertrycknings"-styrkorna på 200.000 man stod under befäl av Ho Ying-chin med högkvarter i Nanchang.

2. Liksom i det första fientliga fälttåget, var inga av styrkorna Chiang Kai-sheks egna trupper. Bland dem var Nittonde routearmén under Tsai Ting-kai, den Tjugusjätte under Sun Lien-chung och den Åttonde under Chu Shao-liang starka eller relativt starka, medan alla de övriga var ganska svaga.

3. A-B-gruppen hade rensats ut och hela befolkningen i basområdet stödde Röda armén.

4. Femte routearmén under Wang Chin-yu, nyligen anländ från norr, var rädd för oss, och det var, allmänt talat, även de två divisionerna på dess vänstra flank under Kuo Hua-tsung och Hao Meng-ling.

5. Om våra trupper först angrep Futien och sedan svepte över mot öster, kunde vi utvidga basområdet fram till Chienning-Lichuan-Tainingavsnittet på gränsen mellan Fukien och Kiangsi och erhålla förnödenheter till hjälp att krossa nästa "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg. Men om vi gjorde en stöt västerut, skulle vi komma upp emot Kanfloden och inte få rum för utvidgning efter striden. Att vända tillbaka österut igen efter striden skulle trötta ut våra trupper och medföra tidsförlust.

6. Ehuru vår armé (som uppgick till över 30.000 man) var något mindre än i det första fälttåget, hade den fått fyra månader på sig för att vila och återvinna sin styrka.

Av dessa skäl beslöt vi att i vår första strid ge oss på Wang Chinyus och Kung Ping-fans styrkor (allt som allt elva regementen) i Futienavsnittet. Efter att ha segrat i denna strid angrep vi successivt Kuo Hua-tsung, Sun Lien-chung, Chu Shao-liang och Liu Ho-ting. Inom loppet av femton dagar (från 16 till 30 maj 1931) marscherade vi 700 Ii, utkämpade fem slag, tog som krigsbyte över 20.000 gevär och krossade i grunden fiendens "inringnings- och undertrycknings"fälttåg. Då vi stred emot Wang Chin-yu låg vi mellan två fientliga
styrkor under Tsai Ting-kai och Kuo Hua-tsung, ungefär 10 li från den senare och 40 li från den förre. En del människor sade, att vi höll på att "råka in i en återvändsgränd", men vi kom igenom i alla fall. Främst berodde detta på att vi åtnjöt folkets stöd i basområdet och att fienden saknade samordning mellan sina förband. Sedan vi hade besegrat Kuo Hua-tsungs division, flydde Hao Meng-lings under skydd av mörker tillbaka till Yungfeng och undvek sålunda en katastrof.

I det tredje "inringnings- och undertrycknings"-fälttåget var läget följande.

1. Chiang Kai-shek gick personligen ut som fältöverbefälhavare. Under honom löd tre underbefälhavare, var och en med en kolonn - den vänstra, den högra och den mittersta. Mittkolonnen leddes av Ho Ying-chin, vilken i likhet med Chiang Kai-shek hade sitt högkvarter i Nanchang; högra flygeln leddes av Chen Ming-shu med högkvarter i Kian, och den vänstra av Chu Shao-liang med högkvarter i Nanfeng.

2. "Undertrycknings"-styrkorna uppgick till 300.000 man. Huvudstyrkan, på sammanlagt cirka 100.000 man, var Chiang Kai-sheks egna trupper och utgjordes av fem divisioner (vardera om nio regementen), ledda av Chen Cheng, Lo Cho-ying, Chao Kuan-tao, Wei Li-huang och Chiang Ting-wen. Förutom dessa fanns tre divisioner (med allt som allt 40.000 man) under Chiang Kuang-nai, Tsai Tingkai och Han Teh-chin. Vidare fanns Sun Lien-chungs armé på 20.000. Dessutom fanns andra, svagare styrkor, som icke heller var Chiangs egna trupper.

3. Fiendens strategi i detta "undertrycknings"- fälttåg var att "stöta rätt på", vilket skilde sig i hög grad från den strategi, att "konsolidera vid varje steg", som han använde i det andra fälttåget. Syftet var att pressa Röda armén bakåt mot Kanfloden och där utplåna den.

4. Endast en månad skilde slutet av fiendens andra fälttåg från början av det tredje. Röda armén (vid den tidpunkten omkring 30.000 man) hade varken fått vila eller ersättningsmanskap efter en myckenhet av hårda strider och hade just gjort en omväg på ettusen Ii för att samlas vid Hsingkuo i södra Kiangsis västra del, då fienden pressade den hårt från flera håll.

I detta läge var den plan vi först beslöt oss för att förflytta oss från Hsingkuo via Wanan, göra ett genombrott vid Futien och sedan svepa från väster till öster igenom fiendens bakre kommunikationslinjer samt därmed låta fienden till ingen nytta tränga djupt in i vårt basområde i södra Kiangsi. Detta skulle vara den första fasen i vår operation. Sedan, då fienden vände tillbaka mot norr och oundvikligen var mycket uttröttad, skulle vi ta tillfället att slå till mot hans sårbara förband; detta skulle vara den andra fasen i vår operation. Kärnan i denna plan var att undvika fiendens huvudstyrkor och slå mot hans svaga punkter. Men när våra styrkor ryckte fram mot Futien, upptäcktes vi av fienden, som snabbt skickade de två divisionerna under Chen Cheng och Lo Cho-ying till platsen. Vi måste ändra vår plan och falla tillbaka till Kaohsinghsu i Hsingkuo härads västra del, vilket jämte dess omgivningar på mindre än 100 kvadrat li då utgjorde det enda stället där våra trupper kunde koncentreras. Dagen efter vår koncentration beslöt vi att göra en stöt österut emot Lientang i östra delen av Hsingkuo härad, Liangtsun i södra delen av Yungfengs härad och Huangpi i norra delen av Ningtu härad. Samma natt, under skydd av mörkret, passerade vi den 40 li breda öppningen mellan Chiang Ting-wens division och Chiang Kuang-nais, Tsai Ting-kais och Han Teh-chins styrkor, och svängde mot Lientang. På andra dagen hade vi skärmytslingar med de främre förbanden i Shangkuan Yun-hsiangs styrkor (han hade befälet över Hao Meng-lings division såväl som över sin egen). Den första striden utkämpades på tredje dagen mot Shangkuan Yun-hsings division och den andra striden på fjärde dagen mot Hao Meng-lings division; efter en tredagarsmarsch nådde vi Huangpi och utkämpade vår tredje strid mot Mao Ping-wens division. Vi vann alla tre striderna och tog över 10.000 gevär som byte. Vid denna tidpunkt vände fiendens huvudstyrkor, vilka hade hållit på att rycka fram väster- och söderut, mot öster. Med Huangpi som mål konvergerade de i rasande fart för att söka strid med oss och närmade sig oss i en stor kompakt inringningsmanöver. Vi gled igenom i de höga bergen, som låg i den 20 li breda öppningen mellan å ena sidan Chiang Kuang-nais, Tsai Ting-kais och Han Teh-chins styrkor och å andra sidan Chen Chengs och Lo Cho-yings, och på detta sätt, återvändande från öster till väster, återsamlade vi våra styrkor inom Hsingkuo härads gränser. Då fienden upptäckte detta och åter började rycka västerut, hade våra styrkor redan fått två veckors vila medan fiendens styrkor, hungriga, utmattade och demoraliserade, var odugliga till strid och därför beslöt att reträttera. Vi utnyttjade deras reträtt genom att angripa Chiang Kuang-nais, Tsai Ting-kais, Chiang Ting-wens och Han Teh-chins styrkor, utplånade en av Chiang Ting-wens brigader och Han Teh-chins hela division. Vad divisionerna under Chiang Kuang-nai och Tsai Ting-kai angår, blev striden oavgjord och de kom undan.

Läget i det fjärde "inringnings- och undertrycknings"-fälttåget var följande. Fienden ryckte fram mot Kuangchang med tre kolonner; den östra av dessa var hans huvudstyrka, medan de två divisionerna som utgjorde hans västra kolonn var blottställda för oss och samtidigt mycket nära området där vi hade våra styrkor koncentrerade. Sålunda fick vi tillfälle att först angripa hans västra kolonn i södra delen av Yihuangs härad, och med ett enda hugg utplånade vi de två divisionerna under Li Ming och Chen Shih-chi. Eftersom fienden då skickade två divisioner från den östra kolonnen att stödja sin mittkolonn och ryckte fram vidare, kunde vi åter utplåna en division i södra delen av Yihuangs härad. I dessa två strider tog vi i byte mer än 10.000 gevär och, allmänt sett, krossade vi detta fälttåg för "inringning och undertryckning".

I det femte "inringnings- och undertrycknings"-fälttåget ryckte fienden fram genom att tillämpa sin nya strategi, att bygga blockhus. Han ockuperade först Lichuan. I ett försök att återta Lichuan och få igång en strid med fienden utanför basområdet, gjorde vi ett angrepp norr om Lichuan vid Hsiaoshih, vilket var ett av fiendens fästen och dessutom beläget i ett vitt område. Då vi misslyckades, flyttade vi vårt angrepp till Tzehsichiao, som också var ett av fiendens fästen i det vita området sydost om Hsiaoshih, och återigen misslyckades vi. Sedan, då vi sökte strid med fienden, trampade vi runt mellan fiendens huvudstyrka och hans blockhus och bragtes till fullständig passivitet. Under loppet av hela vårt femte motfälttåg mot "inringning och undertryckning", vilket pågick ett helt år, visade vi inte minsta spår av initiativ eller fart. Till slut måste vi dra ut ur vårt basområde i Kiangsi.

Vår armés erfarenheter i dessa fem motfälttåg mot "inringning och undertryckning" bevisar, att för Röda armén, som befinner sig på defensiven, är det första slaget av yttersta vikt, om den ska krossa en stor och stark fientlig "undertrycknings"-styrka. Seger eller nederlag i det första slaget har en väldig inverkan på hela läget ända fram till det slutliga slaget. Härur drar vi följande slutsatser.

För det första, det första slaget måste vinnas. Vi bör slå till endast när vi är helt säkra att fiendens läge, terrängen och folkets stöd alltsammans är till fördel för oss och till nackdel för fienden. I annat fall bör vi hellre dra oss tillbaka och försiktigt bida vår tid. Det kommer alltid att finnas tillfällen; vi bör inte överilat gå med på strid. I vårt första motfälttåg planerade vi ursprungligen att slå till mot Tan Taoyuans trupper; vi ryckte fram två gånger men måste bägge gångerna hålla oss i schack och retirera, därför att de vägrade att röra sig ur sin dominerande ställning på Yuantouhöjderna. Ett par dagar senare utvalde vi Chang Hui-tsans trupper, vilka var sårbarare för vårt angrepp. I vårt andra motfälttåg ryckte vår armé fram till Tungku och slog, trots risken för informationsläckor, läger helt nära fienden i tjugufem dagar av det enda skälet att vi ville vänta tills Wang Chinyus män lämnade sitt befästa läger vid Futien; vi förkastade alla otåliga förslag om ett snabbt angrepp och nådde slutligen vårt mål.

I vårt tredje motfälttåg tillämpade vi tålamod, trots att stormen rasade omkring oss och vi hade gjort en omväg på ettusen li och trots att fienden hade upptäckt vår plan att överflygla honom. Vi vände tillbaka, ändrade vår taktik till att göra en bräsch i mitten, och slutligen utkämpade vi segerrikt det första slaget vid Lientang. I vårt fjärde motfälttåg drog vi oss, sedan vårt angrepp mot Nanfeng misslyckats, tveklöst tillbaka, svängde runt mot fiendens högra flank och återsamlade våra styrkor i området vid Tungshao, varefter vi inledde vårt stora och segerrika slag i södra delen av Yihuangs härad. Det var endast i det femte motfälttåget som vikten av den första striden inte blev erkänd alls. Oroade över förlusten av en enda häradsstad, Lichuan, marscherade våra styrkor norrut för att möta fienden i ett försök att återta den. Sedan behandlades inte det oväntade mötet vid Hsunkou, vilket slutade med seger (en fientlig division utplånades), som en första strid, ej heller förutsågs de ändringar som därpå måste inträda, utan i stället gjordes ett våghalsigt angrepp mot Hsiaoshih utan någon säkerhet om seger. Sålunda tappade vi initiativet i vår allra första operation, och detta är verkligen det värsta och dummaste sättet att kämpa.

För det andra, måste planen för den första striden vara inledningen till och en organisk del av planen för hela fälttåget. Utan en god plan för hela fälttåget är det absolut omöjligt att utkämpa en verkligt bra första strid. Det vill säga, även om den första striden slutar i seger, kan en sådan seger, om den mera skadar än hjälper fälttåget som helhet, endast räknas såsom ett nederlag (som till exempel i fallet striden vid Hsunkou i det femte fälttåget). Därför måste vi, innan vi utkämpar den första striden, ha en allmän uppfattning om hur den andra, tredje och fjärde, och även den slutgiltiga striden ska utkämpas, och betänka vilka ändringar som kommer att uppstå i fiendens läge som helhet, om vi vinner eller förlorar var och en av de följande striderna. Trots att resultatet kanske inte - och i verkligheten säkerligen inte - kommer att utfalla precis som vi väntat, måste vi omsorgsfullt och realistiskt räkna ut allt i ljuset av det allmänna läget hos bägge parterna. Utan att fatta läget som helhet är det omöjligt att göra några verkligt goda drag på schackbrädet.

För det tredje, måste man också betänka vad som kommer att ske i krigets nästa strategiska skede. Den som leder strategin gör inte sin plikt, om han enbart sysslar med motoffensiven och försummar de åtgärder som ska tillämpas sedan den lyckats, eller ifall den misslyckas. I varje särskilt strategiskt skede bör han ta med i beräkningen de skeden som ska följa på detta, eller åtminstone det näst följande. Fastän framtida ändringar är svåra att förutse och trots att tingen verkar suddigare ju längre fram man blickar, är en allmän beräkning möjlig och en bedömning av avlägsna utsikter behövlig. I krig såväl som i politik använder den, som planerar endast för ett steg i sänder, ett skadligt sätt att leda saker och ting. Det är nödvändigt att efter varje steg undersöka de förändringar som inträtt och modifiera eller utveckla sina strategiska eller operationsplaner i enlighet därmed, eljest riskerar man att rusa rätt på utan tanke på farorna. Det är emellertid absolut nödvändigt att ha en långsiktig plan, vars allmänna konturer är genomtänkta och som omfattar ett helt strategiskt skede eller till och med flera strategiska skeden. Uraktlåtenhet, att göra upp en sådan plan, kommer att leda till att man begår felet att tveka och låter sig själv bindas, något som faktiskt tjänar fiendens strategiska målsättning och försätter en själv i en passiv ställning. Man måste komma ihåg att fiendens överbefäl har en viss insikt i strategi. Endast då vi har utbildat oss till att vara huvudet högre än fienden, kommer strategiska segrar att bli möjliga. Under fiendens femte "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg var uraktlåtenhet att göra detta huvudorsaken till de fel i den strategiska ledningen som begicks under "vänster"-opportunisternas och Chang Kuo-taos linjer. Kort sagt, i reträttskedet måste vi se framåt till motoffensivens skede, i motoffensivens skede måste vi se framåt till offensivens, och i offensivens skede måste vi åter se framåt till ett skede av reträtt. Om vi inte gör detta, utan endast inskränker oss till nuet, inbjuder vi till nederlag.

Den första striden måste vinnas. Planen för hela fälttåget måste tas med i beräkningen. Och det strategiska skede som följer härnäst måste tas med i beräkningen. Dessa är de tre principer som vi aldrig får glömma då vi inleder en motoffensiv, det vill säga, då vi utkämpar den första striden.

6. Truppkoncentration

Koncentration av trupper verkar lätt men är i praktiken ganska svår att genomföra. Alla vet att det bästa sättet är att använda en stor styrka till att besegra en liten, och ändå uraktlåter många människor att göra detta och delar tvärtom ofta upp sina styrkor. Orsaken är att sådana militärledare inte har sinne för strategi och blir förvirrade av komplicerade omständigheter; följaktligen är de prisgivna åt dessa omständigheter, tappar initiativet och finner en tillflykt i passivitet.

Hur komplicerade, allvarliga och hårda förhållandena än är, behöver en militärledare mest av allt förmågan att självständigt organisera och utnyttja de styrkor över vilka han för befälet. Han kan måhända ofta av fienden tvingas till passivitet, men det viktiga är att snabbt återta initiativet. Underlåtenhet att göra detta innebär nederlag.

Initiativet är inte något som man endast föreställer sig utan är konkret och materiellt. Det viktigaste i detta sammanhang är att bevara och samla en väpnad styrka som är så stor som möjligt och fylld av stridslust.

I ett försvarskrig är det lätt att falla i ett passivt läge, som ger mycket mindre spelrum för en omfattande tillämpning av initiativ än vad en offensiv krigföring gör. Emellertid kan en defensiv krigföring, trots att den är passiv till formen, vara aktiv till innehållet och kan ledas över från det skede i vilket den är passiv till formen till ett i vilket den är aktiv både till form och innehåll. En fullt planerad strategisk reträtt företas till synes under tvång, men i verkligheten utföres den i syfte att bevara vår styrka och bida tiden för att besegra fienden, locka honom in på djupet och förbereda vår motoffensiv. A andra sidan kan en vägran att dra sig tillbaka och ett brådstörtat accepterande av strid (så som i slaget vid Hsiaoshih) synas som ett allvarligt försök att vinna initiativet, medan det i verkligheten är passivitet. En strategisk motoffensiv är aktiv inte endast till innehållet utan kastar även av reträttperiodens passiva form. I förhållandet till fienden är vår motoffensiv vårt försök att förmå honom att släppa initiativet och att försätta honom i ett passivt läge.

Truppkoncentration, rörlig krigföring, ett krig för snabbt avgörande och ett utplåningskrig är alla nödvändiga betingelser för att helt kunna uppnå detta mål. Och bland dessa är truppkoncentrationen den främsta och viktigaste.

Truppkoncentration är nödvändig för att kunna kasta om läget mellan fienden och oss själva. För det första, är dess syfte att kasta om läget vad framryckning och reträtt beträffar. Dessförinnan var det fienden som ryckte fram och vi som drog oss tillbaka; nu söker vi ett läge i vilket vi rycker fram och han går på reträtt. När vi koncentrerar våra trupper och vinner ett slag, då uppnår vi i detta slag det ovannämnda syftet, och detta påverkar hela fälttåget.

För det andra, är dess syfte att kasta om läget vad angrepp och försvar angår. I ett försvarskrig ingår reträtten till den fastställda slutpunkten i grund och botten i det passiva eller "försvars"-skedet. Motoffensiven tillhör det aktiva eller "angrepps"-skedet. Ehuru den strategiska defensiven, så länge den pågår, bibehåller sin defensiva karaktär, innebär motoffensiven, i jämförelse med reträtten, redan en ändring inte endast till formen utan till innehållet. Motoffensiven är övergången mellan det strategiska försvaret och den strategiska offensiven, och till sin natur en inledning till den strategiska offensiven; det är just precis för motoffensivens syfte som trupperna koncentreras.

För det tredje, är dess syfte att kasta om läget i fråga om inre och yttre linjer. En armé, som opererar längs strategiska inre linjer, lider av många nackdelar, och detta gäller särskilt Röda armen, som står inför "inringning och undertryckning". Men i fälttåg och strider kan och måste vi absolut ändra på denna situation. Vi kan förvandla ett stort "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg, som fienden satt igång emot oss, till ett antal små, separata inringnings- och undertryckningsfälttåg, som vi utkämpar mot fienden. Vi kan förvandla det konvergerande angrepp som fienden på strategins nivå riktar mot oss, till konvergerande angrepp, som vi riktar mot fienden på fälttågs och striders nivå. Vi kan förvandla fiendens strategiska överlägsenhet över oss till vår överlägsenhet över honom i fälttåg och strider. Vi kan försätta fienden, som strategiskt befinner sig i en stark ställning, i en svag ställning i fälttåg och strider. Samtidigt kan vi förvandla vår egen strategiskt svaga ställning till en stark ställning i fälttåg och strider. Detta är vad vi kallar ytterlinjeoperationer inom inrelinjeoperationer, inringning och undertryckning inom "inringning och undertryckning", blockad inom blockad, offensiv inom defensiv, överlägsenhet inom underlägsenhet, styrka inom svaghet, fördelar inom nackdelar, och initiativ inom passivitet. Segern i det strategiska försvaret beror i grunden på denna åtgärd - truppkoncentrationen.

I Kinas Röda armés krigskrönika har detta ofta varit ett viktigt tvisteämne. I slaget vid Kian den 4 oktober 1930 påbörjade vi vår framryckning och vårt anfall innan våra styrkor var fullständigt koncentrerade, men lyckligtvis flydde den fientliga styrkan (Teng Yings division) självmant; vårt angrepp var i sig självt utan verkan.

Från och med 1932 hade vi parollen "Angrepp på alla fronter", vilken manade till angrepp från basområdet i alla riktningar - norr, söder, öster och väster. En sådan paroll är felaktig inte endast för det strategiska försvaret, utan också för den strategiska offensiven. Så länge inte en väsentlig förändring skett i den allmänna styrkebalansen, innefattar både strategi och taktik defensiv och offensiv, uppehållande aktioner och stormangrepp, och "anfall på alla fronter" är i praktiken ytterligt sällsynta. Denna paroll uttrycker den militära likformighet som åtföljer militär äventyrspolitik.

År 1933 framlade anhängarna av den militära likformigheten teorin om att "slå med två knytnävar" och splittra Röda arméns huvudstyrka i två delar, i syfte att samtidigt söka segrar i två strategiska riktningar. Som följd härav förblev en knytnäve sysslolös medan den andra blev uttröttad i strider, och vi misslyckades med att vinna den största seger som vid denna tid var möjlig att uppnå. Enligt min åsikt bör vi, då vi står inför en stark fiende, använda vår armé oavsett dess storlek, i endast en huvudriktning åt gången, inte i två. Jag motsätter mig inte operationer i två eller flera riktningar, men vid varje tidpunkt bör det finnas endast en huvudriktning. Kinas Röda armé, som inträdde på inbördeskrigets arena som en liten, svag styrka, har sedan dess upprepade gånger besegrat sin starka motståndare och vunnit segrar som förvånat världen, och den har gjort detta huvudsakligen genom att förlita sig till användning av koncentrerad styrka. Vilken som helst av dess stora segrar kan åberopas som bevis. När vi säger, "Ställ en mot tio, ställ tio mot hundra", talar vi om strategi, om hela kriget och den allmänna styrkebalansen. I strategisk mening är det just detta vi har gjort. Vi talar emellertid inte om fälttåg och taktik, och på detta område får vi aldrig göra något sådant. Såväl i motoffensiver som i offensiver, bör vi alltid koncentrera en stor styrka för att slå emot en del av fiendens styrkor. Varje gång vi inte koncentrerade våra trupper fick vi lida för det, så i striderna mot Tan Tao-yuan i Tungshaoområdet i Ningtu härad i provinsen Kiangsi i januari 1931, mot 19:e routearmén i Kaohsinghsuområdet i Hsingkuo härad i Kiangsi i augusti 1931, mot Chen Chi-tang i Shuikouhsuområdet i Nanhsiungs härad i provinsen Kwangtung i juli 1932 och mot Chen Cheng i Tuantsunområdet i Lichuans härad i Kiangsi i mars 1934. Förr bedömdes sådana strider som de vid Shuikouhsu och Tuantsun vanligtvis som segerrika eller till och med som stora segrar (i den förra jagade vi tjugo regementen under Chen Chi-tang på flykten, i den senare tolv regementen under Chen Cheng), men vi välkomnade aldrig sådana segrar, och i ett visst avseende betraktade vi dem som nederlag. Ty, enligt vår mening, är en strid av liten betydelse, om den inte ger fångar eller krigsbyte, eller om dessa inte överväger förlusterna. Vår strategi är "Ställ en mot tio", och vår taktik är "Ställ tio mot en" - detta är en av våra grundläggande principer för att få övertaget över fienden.

Den militära likformigheten nådde höjdpunkten i vårt femte motfälttåg mot "inringning och undertryckning" år 1934. Det ansågs, att vi kunde slå fienden genom att "dela upp styrkorna på sex rutter" och "göra motstånd på alla fronter", men i stället blev vi slagna av fienden, och skälet härtill var fruktan för att förlora territorium. Naturligtvis kan man knappast undgå att förlora territorium då man koncentrerar huvudstyrkorna i en riktning och lämnar endast uppehållande styrkor på de andra ställena. Men denna förlust är temporär och partiell, den kompenseras av segern på det ställe där stormanfallet göres. Territorium, som förlorats i de uppehållande styrkornas område, kan återtas efter en sådan seger. Fiendens första, andra, tredje och fjärde fälttåg för "inringning och undertryckning" innebar alla förlust av territorium - särskilt det tredje fälttåget, i vilket Röda armens basområde i Kiangsi gick nästan helt förlorat - men till slut inte bara återtog utan utvidgade vi vårt territorium.

Uraktlåtenhet att värdera folkets krafter i basområdet har ofta lett till obefogad fruktan för att förflytta Röda armen för långt bort från basområdet. Detta var fallet då Röda armén i Kiangsi gjorde en lång framryckning för att angripa Changchow i provinsen Fukien år 1932, och också då den svängde om för att angripa Fukien efter segern i vårt fjärde motfälttåg år 1933. I det första fallet befarades att fienden skulle ta hela basområdet, och i det andra att han skulle ta en del av det. Följaktligen restes motstånd mot att koncentrera styrkorna och föreslogs att dela upp dem för försvar, men till slut visade sig allt detta vara felaktigt. Vad fienden gäller, fruktar han att rycka in i vårt basområde, men den största faran är i hans ögon en Röd armé som har ryckt in i ett vitt område. Hans uppmärksamhet är alltid inriktad på var Röda arméns huvudstyrka befinner sig, och han tar sällan ögonen från den för att koncentrera sig på basområdet. Även när Röda armén befinner sig på defensiven, är den fortfarande centrum för fiendens uppmärksamhet. En del av hans allmänna plan är att minska vårt basområdes omfång, men om Röda armén koncentrerar sin huvudstyrka för att utplåna en av hans kolonner, tvingas fiendens överbefäl att rikta större uppmärksamhet mot Röda armén och koncentrera större styrkor emot den. Sålunda är det alltid möjligt att omintetgöra en fientlig plan på att minska ett basområdes omfång.

Det var också felaktigt att säga "I det femte inringnings- och undertrycknings-fälttåget, som föres medels blockhuskrigsföring, är det omöjligt för oss att operera med koncentrerade styrkor, och allt vi kan göra är att dela upp dem för försvar och för korta, snabba stötar". Fiendens taktik, att pressa framåt tre, fem, åtta eller tio li åt gången och sedan bygga blockhus vid varje halt, var helt och hållet en följd av Röda arméns sed att utkämpa defensiva aktioner vid varje uppehåll i reträtten. Läget skulle säkerligen ha varit annorlunda, om vår arme hade övergett taktiken med punkt-för-punkt-förvaret på inre linjer och, då så var möjligt och nödvändigt, hade vänt och stött in i fiendens inre linjer. Principen om koncentration av styrkorna är precis den rätta metoden att besegra fiendens blockhuskrigföring.

Den typ av truppkoncentration som vi förespråkar innebär inte att vi uppger folkets gerillakrig. Det har för länge sedan visat sig vara felaktigt att, såsom Li Li-sanlinjen förespråkade, uppge gerillakrig i liten skala och "koncentrera varje gevär inom Röda armén". När man betraktar det revolutionära kriget som helhet, ser man att de operationer som folkgerillan utför och de som utförs av Röda arméns huvudstyrkor kompletterar varandra på samma sätt som en människas höger- och vänsterarmar; och hade vi endast Röda arméns huvudstyrkor och inte folkgerillan, skulle vi vara som en kämpe med endast en arm. I konkreta ordalag, och särskilt med tanke på militära operationer, menar vi, när vi talar om folket inom basområdet som en faktor, att vi har ett väpnat folk. Detta är huvudskälet till att fienden fruktar att närma sig vårt basområde.

Det är också nödvändigt att använda Röda arméförband för operationer i sekundära riktningar; inte alla Röda arméns styrkor bör koncentreras. Den typ av koncentration vi förespråkar är grundad på principen om att garantera absolut eller relativ överlägsenhet på slagfältet. För att hålla en stark fiende stången eller utkämpa en strid på ett slagfält av stor vikt, måste vi ha en absolut överlägsen styrka. Så t.ex. koncentrerades 40.000 man för att kämpa mot Chang Huitsans 9.000 man den 30 december 1930, i den första striden i vårt första motfälttåg. För att ta itu med en svagare fiende eller utkämpa en strid på ett slagfält av mindre betydelse, räcker det med en relativt överlägsen styrka. Så till exempel användes endast c:a 10.000 Röda armésoldater, för att bekämpa Liu Ho-tings 7.000 man starka division i Chienning den 29 maj 1931, i vårt andra motfälttågs sista strid.

Detta innebär inte att vi vid varje tillfälle måste vara numerärt överlägsna. Under vissa omständigheter kan vi ta upp strid då vi har en relativt eller absolut underlägsen styrka. Ta ett fall då vi går i strid med en relativt underlägsen styrka, när vi har endast en ganska liten Röd arméstyrka i ett visst område (då det inte är så att vi har fler trupper men inte har koncentrerat dem). För att då krossa anfallet från en starkare fiende under betingelser där folkets stöd, terrängen och vädret i hög grad gynnar oss, är det naturligtvis nödvändigt att koncentrera huvudstyrkan av vår Röda arms för en överrumplingsattack mot en del av fiendens ena flank medan vi håller tillbaka hans center och den andra flanken med gerillaenheter eller små styrkor. På detta sätt kan segern vinnas. För vår överrumplingsattack mot denna del av fiendens flank gäller fortfarande principen att använda en överlägsen styrka mot en underlägsen styrka, att använda de många för att besegra de få. Samma princip gäller också när vi går i strid med en fullständigt underlägsen styrka, till exempel, då en gerillastyrka utför en överrumplingsattack mot en stor vit arméstyrka, men anfaller endast en liten del av den.

Rörande argumentet att koncentrationen av en stor styrka för aktion i ett enda stridsområde begränsas av terrängen, vägarna, krigsförråden och inkvarteringsmöjligheterna, bör detta bedömas enligt betingelserna. Det finns en gradskillnad i dessa begränsningars inverkan på Röda armén och Vita armén, eftersom Röda armen kan utstå större påfrestningar än den Vita armén.

Vi använder de få till att besegra de många - detta säger vi till Kinas härskare i allmänhet. Vi använder de många till att besegra de få - detta säger vi till varje enskild fientlig styrka på slagfältet. Detta är inte längre en hemlighet, och i allmänhet är fienden nu väl insatt i vårt tillvägagångssätt. Han kan emellertid varken hindra våra segrar eller undgå sina egna förluster därför att han vet inte när och var vi kommer att gå till aktion. Detta håller vi hemligt. Röda armén opererar i stort sett genom överrumplingsanfall.

7. Rörlig krigföring

Rörlig krigföring eller ställningskrig? Vårt svar är: rörlig krigföring. Så länge vi saknar en stor armé eller ammunitionsreserver, och så länge det finns endast en enda Röda arméstyrka som för kampen i varje basområde, är ställningskrig i regel oanvändbart för oss. Vi kan i allmänhet inte tillämpa ställningskrig varken för anfall eller i försvar.

Ett av de främsta kännetecknen på Röda arméns operationer är frånvaron av fasta stridslinjer, vilken är en följd av faktum att fienden är stark medan Röda arméns tekniska utrustning är bristfällig.

Röda arméns stridslinjer bestämmes av riktningen i vilken den opererar. Eftersom dess operationsriktning ofta ändras, är dess stridslinjer flytande. Trots att huvudriktningen under en viss tidsperiod inte ändras, kan de sekundära riktningarna inom dess ram skifta när som helst; när vi blir stoppade i en riktning, måste vi vända oss i en annan. Om det händer, att vi efter en tid blir stoppade även i huvudriktningen, måste vi ändra till och med denna.

I ett revolutionärt inbördeskrig kan det inte förekomma några fasta stridslinjer, så var inte heller fallet i Sovjetunionen. Skillnaden mellan sovjetarmén och vår arms är, att den förstnämndas stridslinjer inte var så flytande som våra. Fullständigt fasta stridslinjer kan inte förekomma i något krig, ty detta förebyggs av växlingen mellan seger och nederlag och mellan framryckning och reträtt. Men relativt fasta stridslinjer förekommer ofta i vanliga krig. Undantag förekommer endast då en arms står emot en mycket starkare fiende, såsom fallet är med Kinas Röda arms i dess nuvarande skede.

Att stridslinjerna är flytande leder till att våra basområdens omfång också blir flytande. Våra basområden håller ständigt på att utvidgas eller sammandras, och lika ofta som ett basområde faller, uppstår ett nytt. Denna territoriella fluiditet är helt och hållet en följd av krigets fluiditet.

Krigets och vårt territoriums fluiditet leder till att allt uppbygge i våra basområden också måste bli flytande. Byggplaner som sträcker sig över flera år kan inte komma i fråga. Ofta förekommande ändringar i planeringen tillhör arbetet för dagen.

Det är till vår förmån att erkänna detta kännetecken. Vi måste grunda vår planering på detta kännetecken och får inte hysa illusioner om ett framryckningskrig utan reträtter, inte bli oroade över varje tillfällig fluiditet i vårt territorium eller i vår armés bakre områden eller försöka att göra upp detaljerade långsiktiga planer. Vi måste anpassa vårt tänkande och vårt arbete till förhållandena, vara redo att sätta oss ned likaväl som att marschera vidare, och alltid ha våra marschransoner till hands. Endast genom att anstränga oss i dagens rörliga sätt att leva, kan vi uppnå relativ stabilitet i morgon, och därefter fullständig stabilitet.

Förespråkarna för den "reguljära krigförings"-strategi, som dominerade vårt femte notfälttåg, förnekade denna fluiditet och motsatte sig vad de kallade för "gerillaism". Dessa kamrater, som motsatte sig fluiditet, skötte saker och ting som om de vore härskare i en stor stat, och följden blev en utomordentlig och väldig fluiditet - den Långa marschen på 25.000 li.

Vår demokratiska arbetar- och bonderepublik är en stat, men i dag är den ännu inte fullvuxen. I dag befinner vi oss ännu i det strategiska försvarets skede i inbördeskriget, formen för vår politiska makt är ännu långt ifrån en fullvuxen stats, vår arms är ännu fienden mycket underlägsen både numerärt och i teknisk utrustning, vårt territorium är ännu mycket litet, och vår fiende är ständigt på jakt efter att förinta oss och kommer aldrig att känna sig till freds innan han gjort detta. Då vi på grundval av dessa fakta bestämmer vår politik, bör vi inte förneka gerillaism i allmänna ordalag utan öppet medge Röda arméns gerillakaraktär. Det tjänar ingenting till att skämmas över detta. Tvärtom, denna gerillakaraktär är just vårt kännetecknande drag, vår styrka och vårt medel för att besegra fienden. Vi bör vara beredda att uppge det, men detta kan vi inte göra i dag. I framtiden kan denna gerillakaraktär bestämt bli någonting att skämmas över och uppge, men i dag är den ovärderlig, och vi måste hålla fast vid den.

"Kämpa när ni kan vinna, ge er av när ni inte kan vinna" - detta är folkets sätt att beskriva vår rörliga krigföring i dag. Det finns inte en enda militärexpert i hela världen, som anser det riktigt att endast kämpa och aldrig företa förflyttning, fast få människor förflyttar sig så mycket som vi. Vi förbrukar i allmänhet mer tid på förflyttning än på strid och skulle göra bra ifrån oss om vi utkämpade i genomsnitt en större strid per månad. Allt vårt "flyttande" göres i syfte att "utkämpa strider", och all vår strategi och taktik bygger på "strid". Det finns inte dess mindre tidpunkter, då det inte är tillrådligt för oss att ge oss in i strid. För det första, är det olämpligt att kämpa, när den styrka vi står inför är för stor. För det andra, är det ibland olämpligt att kämpa, när de styrkor vi har emot oss, trots att de inte är så stora, befinner sig mycket nära andra fientliga styrkor. För det tredje, är det allmänt sett olämpligt att kämpa emot en fientlig styrka, som inte är isolerad och som är starkt förskansad. För det fjärde, är det olämpligt att fortsätta en strid, som inte ger någon möjlighet till seger. I vilken som helst av dessa situationer är vi beredda att ge oss av. En sådan förflyttning är både tillåten och nödvändig. Ty vårt erkännande av nödvändigheten att förflytta oss, grundar sig på vårt erkännande av nödvändigheten av att kämpa. Häri ligger det grundläggande kännetecknet för Röda arméns rörliga krigföring.

Rörlig krigföring är grundläggande, men vi avböjer inte ställningskrig när sådant är möjligt och nödvändigt. Det bör medges att ställningskrig bör användas för ett hårdnackat försvar av särskilda nyckelpositioner under en uppehållande aktion under den strategiska defensiven och när vi, under den strategiska offensiven, möter en fiende, som är isolerad och avskuren från hjälp. Vi har avsevärda erfarenheter av att besegra fienden genom sådant ställningskrig; vi har brutit upp många fientliga städer, blockhus och fästningar och trängt igenom ganska starkt befästa fientliga fältställningar. I framtiden kommer vi att öka våra ansträngningar och avhjälpa våra brister i detta avseende. Vi bör för all del förorda ställningsangrepp eller -försvar, när förhållandena kräver och tillåter detta. Vad vi i dag motsätter oss är att använda ställningskrig allmänt eller att jämställa det med rörlig krigföring; detta är otillåtligt.

Har då under inbördeskrigets tio år alls inga ändringar förekommit i Röda arméns gerillakaraktär, i dess saknad av fasta stridslinjer, i fluiditeten i dess basområden eller i fluiditeten i uppbyggnadsarbetet inom dess basområden? Jo, ändringar har förekommit. Perioden från tiden på Chingkangbergen till vårt första motfälttåg mot "inringning och undertryckning" i Kiangsi var det första skedet, det skede i vilket gerillakaraktären och fluiditeten var mycket framträdande, eftersom Röda armén befann sig i spädbarnsåldern och basområdena ännu var gerillazoner. I det andra skedet, som omfattade perioden från det första till det tredje motfälttåget, minskades både gerillakaraktären och fluiditeten, eftersom frontarméer hade bildats och basområden med en befolkning på flera miljoner människor hade upprättats. I det tredje skedet, som innefattade perioden från slutet av det tredje till det femte motfälttåget, minskades gerillakaraktären och fluiditeten ännu mer, och en centralregering och en revolutionär militärkommission hade redan upprättats. Det fjärde skedet var den Långa marschen. Det felaktiga tillbakavisandet av gerillakrigföring och fluiditet i liten skala hade lett till gerillakrigföring och fluiditet i stor skala. Nu befinner vi oss i det femte skedet. Till följd av att vi inte lyckades krossa det femte "inringnings- och undertrycknings"-fälttåget och på grund av denna stora fluiditet har Röda armén och basområdena minskat avsevärt. Men vi har slagit oss ned i Nordväst och konsoliderat och utvecklat vårt basområde här i gränsområdet Shensi-KansuNingsia. De tre frontarméerna, som utgör Röda arméns huvudstyrkor, har ställts under ett enhetligt befäl, vilket icke tidigare förekommit.

Om vi ser till vår strategis natur, kan vi också säga att perioden från tiden i Chingkangbergen till vårt fjärde notfälttåg var ett skede, det femte motfälttågets period ett annat, och perioden från den Långa marschen fram till i dag det tredje. Under det femte motfälttåget förkastades felaktigt den riktiga tidigare politiken; i dag har vi med rätt förkastat den felaktiga politik, som antogs under det femte motfälttåget, och har återupplivat den tidigare och riktiga politiken. Vi har emellertid inte kastat ut allting från det femte motfälttåget eller återupplivat allt som föregick det. Vi har återupplivat endast det som var bra i det förgångna och gjort oss av endast med misstagen från det femte motfälttågets period.

Gerilla-ismen har två aspekter. En är oregelbundenhet, det vill säga, decentralisering, brist på enhetlighet, frånvaron av strikt disciplin och förekomsten av enkla arbetsmetoder. Dessa drag hörde Röda arméns spädbarnsålder till, och en del av dem var just vad som behövdes vid den tiden. Allt efter som Röda armén uppnår ett högre stadium, måste vi steg för steg och medvetet göra slut på dem i syfte att göra Röda armén mera centraliserad, mera enhetlig, mera disciplinerad och grundligare i sitt arbete - kort sagt, mer reguljär till sin karaktär. I ledningen av operationerna bör vi också steg för steg och medvetet minska sådana gerilladrag, som inte längre krävs i ett högre stadium. Vägran att göra framsteg i detta avseende och envist fasthållande vid det gamla stadiet är otillåtligt och skadligt samt till men för operationer i stor skala.

Gerilla-ismens andra aspekt är principen om rörlig krigföring, de gerilladrag i både strategiska och taktiska operationer, som för närvarande ännu är nödvändiga, den oundvikliga fluiditeten i våra basområden, fluiditeten i planeringen av basområdenas utveckling och avvisandet av en för tidig reguljärisering i uppbygget av Röda armen. I detta sammanhang är det lika otillåtligt, oförmånligt och skadligt för våra nuvarande operationer att förneka historiens fakta, att motsätta sig bibehållandet av det som är nyttigt och våghalsigt lämna det nuvarande stadiet för att blint rusa in i ett "nytt stadium", vilket ännu ligger utom räckhåll och inte har någon verklig betydelse i nuvarande tid.

Vi står nu inför ett nytt stadium vad Röda arméns tekniska utrustning och organisation angår. Vi måste vara beredda att gå över till detta nya stadium. Det vore felaktigt och skadligt för vår framtida krigföring om vi inte förberedde oss. I framtiden, när de tekniska och organisatoriska förhållandena inom Röda armén inträtt i ett nytt stadium, kommer dess operationsriktningar och stridslinjer att bli fastare. Det kommer att bli mera ställningskrig, fluiditeten i kriget, i vårt territorium och i vårt uppbygge kommer att minskas starkt och slutligen försvinna. Vi kommer inte längre att vara handikappade av de nuvarande begränsningarna, såsom fiendens överlägsenhet och hans starkt befästa ställningar.

För närvarande motsätter vi oss såväl de felaktiga åtgärderna från den tid då "vänster"-opportunismen dominerade som återupplivandet av många av de irreguljära drag som Röda armen hade i sin spädbarnsålder men som nu är onödiga. Men vi måste beslutsamt verka för att återställa de många värdefulla principerna för arméns uppbygge och för den strategi och taktik, vilka ständigt förde Röda armén till seger. Vi måste sammanfatta allt som är bra i det förgångna i en systematisk, allt högre utvecklad och rikare militär linje, för att vinna segrar över fienden i dag och förbereda övergången till det nya stadiet i framtiden.

Rörlig krigföring innefattar många problem, såsom rekognoscering, bedömning, beslut, stridsdisposition, befäl, fördöljande, koncentration, framryckning, deployering, angrepp, förföljande, överrumplingsangrepp, ställningsangrepp, ställningsförsvar, skärmytslingar, reträtt, nattstrider, särskilda operationer, att undvika det starka och anfalla det svaga, belägring av fienden i syfte att slå mot hans förstärkningar, skenanfall, luftvärn, operationer bland flera fientliga styrkor, avledande operationer, på varann följande operationer, operationer utan ett uppland, behovet av att vila och hämta nya krafter. Dessa problem företedde många speciella drag i Röda arméns historia, drag vilka bör behandlas metodiskt och sammanfattas i vetenskapen om fälttåg, och jag ämnar inte gå in på dem här.

8. Krig för snabba avgöranden

Ett strategiskt långvarigt krig och fälttåg eller strider för snabba avgöranden är två sidor av samma sak, två principer, vilka i inbördeskrig bör understrykas lika starkt och samtidigt och vilka även är tillämpliga i anti-imperialistiska krig.

Revolutionära styrkor växer endast gradvis därför att de reaktionära styrkorna är mycket starka. Detta faktum avgör vårt krigs långvariga natur. Här kan otålighet vara skadlig, och att förorda "snabbt avgörande" är felaktigt. I andra länder kan det förvåna att någon för ett tioårigt revolutionärt krig, som vi har gjort, men för oss är det liksom de inledande avsnitten i en "åttabent" essä - "presentationen, utvecklingen och den preliminära utläggningen av ämnet"[36] - och många fler spännande delar kommer att följa. Utan tvivel kommer utvecklingen i framtiden att i hög grad påskyndas under inflytande av förhållandena inom- och utomlands. Eftersom förändringar redan inträtt i de inrikes- och utrikespolitiska lägena och större förändringar är på väg, kan man säga att vi har vuxit ifrån den period då utvecklingen gick långsamt och vi kämpade isolerat. Men vi får inte vänta oss framgångar med ens. Strävan att "utplåna fienden före frukost" är berömvärd, men det är inte bra att göra upp konkreta planer för att förverkliga detta. Eftersom de reaktionära krafterna i Kina understöds av många imperialistiska makter, kommer vårt revolutionära krig att fortsätta att vara långvarigt ända till dess att de revolutionära krafterna i Kina har samlat styrka nog till att slå sönder våra inre och yttre fienders viktigaste ställningar, och till dess de internationella revolutionära krafterna har krossat eller tyglat huvudparten av de internationella reaktionära krafterna. En av vår strategis viktiga vägledande principer är att utgå från denna ståndpunkt då vi formulerar vår strategi för långvarigt krig.

Motsatsen gäller för fälttåg och strider - här är principen inte långvarighet utan snabba avgöranden. Snabba avgöranden söks i fälttåg och strider, och detta gäller i alla tider och för alla länder. I alla tider och i alla länder söker man också uppnå snabba avgöranden i ett krig som helhet, och ett långvarigt krig anses skadligt. Kriget i Kina måste emellertid skötas med det största tålamod och behandlas som ett långvarigt krig. Då Li Li-sanlinjen rådde, förlöjligade en del människor vårt sätt att handla som "skuggboxningstaktik" (med hänsyftning på vår taktik att utkämpa många strider fram och tillbaka innan vi övergick till att inta de stora städerna) och sade att vi inte skulle få uppleva revolutionens seger förrän vårt hår vitnat. Dylik otålighet har för länge sedan bevisats vara felaktigt. Men om de hade tillämpat sin kritik inte på strategin utan på fälttågen och striderna, skulle de ha haft fullkomligt rätt, och detta av följande skäl. För det första, Röda armén hade inga källor att lita till för påfyllning av vapen och särskilt av ammunition. För det andra, de vita styrkorna består av många arméer medan det finns endast en Röd armé, som måste vara beredd att i snabb följd utkämpa den ena operationen efter den andra för att krossa varje "inringnings- och undertrycknings"fälttåg. Och för det tredje, trots att de vita arméerna rycker fram en för en, håller sig de flesta av dem ganska nära varandra, och om vi inte lyckas få ett snabbt avgörande, då vi angriper en av dem, kommer alla de andra att konvergera mot oss. Av dessa skäl måste vi gå in för snabba avgöranden. Vanligtvis avslutar vi en strid inom loppet av ett par timmar, eller inom loppet av en eller två dagar. Endast då vår plan går ut på att "belägra fienden i syfte att slå emot hans förstärkningar", och vårt syfte inte är att slå emot den belägrade fienden, utan emot hans förstärkningar, är vi beredda på en viss grad av långvarighet i våra belägringsoperationer. Men även då siktar vi på ett snabbt avgörande mot förstärkningarna. En plan för långvariga operationer tillämpas ofta av oss i fälttåg och strider, då vi strategiskt befinner oss på defensiven och hårdnackat försvarar positioner för att hålla en front, eller då vi, i en strategisk offensiv angriper isolerade fientliga styrkor, som är avskurna från hjälp, eller då vi håller på att utplåna vita fästen inom vårt basområde. Men långt utdragna operationer av detta slag är snarare till hjälp än till hinders för Röda arméns huvudstyrkor i deras strider för snabba avgöranden.

Ett snabbt avgörande får man inte enbart genom att önska det, det kräver en mängd särskilda betingelser. Huvudkraven är: att göra tillräckliga förberedelser, att gripa det rätta tillfället, att koncentrera överlägsna styrkor, att tillämpa en inringnings- och överflyglingstaktik, att ha en gynnsam terräng, att slå till mot fienden då han befinner sig på rörlig fot eller då han gjort halt men ännu inte konsoliderat sina ställningar. Därest inte dessa betingelser finns är det omöjligt att uppnå ett snabbt avgörande i ett fälttåg eller i en strid.

Krossandet av en fientlig "inringning och undertryckning" är ett större fälttåg, men ändå gäller principen om ett snabbt avgörande och inte den om långvarig kamp. Ty de tillgängliga trupperna, de ekonomiska resurserna och den militära slagkraften i ett basområde tillåter inte en långvarig kamp.

Ehuru snabbt avgörande är den allmänna principen, måste vi motsätta oss otillbörlig otålighet. Det är alltigenom nödvändigt att den högsta militära och politiska ledande instansen i ett revolutionärt basområde, sedan den tagit basområdets förhållanden och fiendens läge med i beräkningen, inte låter sig skrämmas av fiendens grymhet, ej heller blir nedslagen av svårigheter, som kan uthärdas, eller deprimerad av motgångar, utan har det tålamod och den uthållighet som erfordras. Det tog oss endast en vecka, från den första striden till den sista, att krossa fiendens första "inringnings- och undertrycknings" fälttåg i Kiangsi; det andra krossades på knappa två veckor; det tredje drog ut på tiden i tre månader innan det krossades; det fjärde tog tre veckor; det femte prövade vår uthållighet i ett helt års tid. När vi, efter att ha misslyckats med att krossa fiendens femte fälttåg, tvingades att bryta oss ur den fientliga inringningen, visade vi en otillbörlig brådska. Under då rådande betingelser kunde vi gott och väl ha hållit ut i två eller tre månader till och givit våra trupper tid för vila och reorganisation. Om detta hade gjorts och om ledningen hade varit en smula visare efter vår utbrytning, skulle slutet ha varit ett helt annat.

Trots detta, behåller principen, att med alla möjliga medel förkorta ett fälttåg, sin giltighet. Fälttågs- och stridsplaner bör kräva att vi anstränger oss till det yttersta för att koncentrera trupperna, tillämpar rörlig krigföring och så vidare, i syfte att säkra förintelsen av fiendens effektiva styrka på de inre linjerna (det vill säga, inom basområdet) och ett snabbt nederlag för hans "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg. Men där det är tydligt att fälttåget inte kan avslutas på våra inre linjer, bör vi använda Röda arméns huvudstyrka till att bryta oss ur den fientliga inringningen och kasta om till våra yttre linjer (det vill säga, till fiendens inre linjer) i syfte att besegra honom där. Nu, sedan fienden har utvecklat sin blockhuskrigföring i hög grad, kommer detta att bli vår vanliga operationsmetod. Vid tidpunkten för Fukienintermezzot,[37] två månader efter det att vi började vårt femte motfälttåg, borde Röda arméns huvudstyrkor utan tvivel ha trängt in i området Kiangsu-Chekiang-Anhwei-Kiangsi med Chekiang som centrum, och svept på längden och bredden över hela området mellan Hangchow, Soochow, Nanking, Wuhu, Nanchang och Foochow och på så sätt förvandlat vår strategiska defensiv till en strategisk offensiv, som hotat fiendens livsviktiga centra, och sökt drabbningar i de väldiga områden där inga blockhus fanns. På så sätt skulle vi ha tvingat fienden, som då angrep södra Kiangsi och västra Fukien, att vända tillbaka för att försvara sina livsviktiga centra, brutit hans angrepp mot basområdet i Kiangsi och hjälpt folkregimen i Fukien - vi skulle säkerligen ha hjälpt den på detta sätt. Eftersom denna plan förkastades, kunde fiendens femte "inringning och undertryckning" inte brytas och folkregimen i Fukien föll oundvikligen samman. Även efter ett års strider och fastän det blivit olämpligt för oss att rycka fram mot Chekiang, kunde vi ändå ha gått över till strategisk offensiv i en annan riktning genom att förflytta våra huvudstyrkor mot Hunan, det vill säga, genom att stöta in i det centrala Hunan i stället för att dra genom Hunan till Kweichow. På så sätt kunde vi ha manövrerat fienden från Kiangsi in i Hunan och förintat honom där. Eftersom också denna plan avslogs, gick allt hopp om att bryta ned fiendens femte fälttåg till spillo, och vi hade inget annat alternativ än att anträda den Långa marschen.

9. Förintelsekrig

Det är inte på sin plats att förorda "en utmattningsstrid" för Kinas Röda arme av i dag. En "strid om skatter" mellan en drakkung och en tiggare i stället för mellan två drakkungar skulle te sig ganska löjlig. Ty för Röda armén, som får nästan alla sina förnödenheter från fienden, är ett förintelsekrig den grundläggande politiken. Endast genom att förinta fiendens effektiva styrkor kan vi krossa hans "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg och utvidga våra revolutionära basområden. Att tillfoga fienden förluster är ett medel att förinta honom, annars vore det ingen mening med det. Vi lider själva förluster, då vi tillfogar fienden förluster, men vi skaffar oss påfyllning då vi förintar hans förband. På så sätt inte bara gottgör vi våra förluster utan ökar vår armés styrka. En strid i vilken fienden drivs på flykten, är i grund och botten inte avgörande i kampen mot en mycket stark fiende. Ett förintande slag har emellertid en stor och omedelbar verkan på vilken fiende som helst. Att skada en människas tio fingrar är inte lika effektivt som att hugga av ett av dem, och att driva tio fientliga divisioner på flykt är inte lika effektivt som att förinta en av dem.

Vår politik gentemot fiendens första, andra, tredje och fjärde "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg var förintelsekrig. De styrkor som vi förintade i varje fälttåg utgjorde endast en del av fiendens totala styrka, och ändå krossades alla dessa "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg. I vårt femte motfälttåg genomfördes emellertid en rakt motsatt politik, vilken faktiskt hjälpte fienden att uppnå sina mål.

Förintelsekrig kräver att man koncentrerar överlägsna styrkor och tillämpar taktiken att inringa och överflygla. Vi kan inte ha det förra utan det senare. Betingelser sådana som stöd från befolkningen, gynnsam terräng, en sårbar fientlig styrka och den fördel som överraskningen ger är alla oumbärliga, när man åsyftar att förinta fienden.

Att enbart driva en fientlig styrka på flykt eller tillåta den att komma undan har en mening endast då vår huvudstyrka i striden eller i fälttåget som helhet koncentrerar sina förintelseoperationer mot en annan fientlig styrka, annars är det meningslöst. Här uppvägs förlusterna av vinsterna.

Då vi skapar vår egen krigsindustri får vi inte bli beroende av den. Vår grundläggande politik är att lita till de imperialistiska ländernas och vår inhemske fiendes krigsindustrier. Vi gör anspråk på produktionen från såväl Londons som Hanyangs arsenaler, och vad mera är, den levereras till oss av fiendens trängkårer. Detta är nakna sanningen och inget skämt.

NOTER

[21] Shui Hu Chuan är en berömd kinesisk roman om ett bondekrig. Romanen tillskrives Shih Nai-an, som levde i slutet av Yuandynastin och i början på Mingdynastin (på 1300-talet e.Kr.). Lin Chung och Chai Chin är båda hjältar ur denna roman. Hung var gymnastikinstruktör på Chai Chins lantegendom.[TILLBAKA]

[22] Lu och Chi var två feodala stater under Vår- och Höstperioden (722 -481 f.Kr.). Chi var en stor stat i den centrala delen av nuvarande Shantungprovinsen, och Lu var en mindre stat i södra delen. Hertig Chuang regerade över Lu från 693 till 662 f.Kr.[TILLBAKA]

[23] Tsochiu Ming var författare till Tso Chuan, en klassisk krönika om Choudynastin. För det citerade stycket se den del av Tso Chuan som heter "Hertig Chuangs tionde år" (684 f.Kr.).[TILLBAKA]

[24] Den gamla staden Chengkao, i nordvästra delen av nuvarande Chengkao härad i provinsen Honan, hade stor militär betydelse. Där utkämpades strider år 203 f.Kr. mellan Liu Pang, kungen av Han, och Hsiang Yu, kungen av Chu. I början intog Hsiang Yu Hsingyang och Chengkao, och Liu Pangs trupper drevs nästan alla på flykt. Liu Pang väntade till det gynnsamma ögonblick då Hsiang Yus trupper befann sig mittströms under en övergång av Szefloden, krossade dem och återtog Chengkao.[TILLBAKA]

[25] Den gamla staden Kunyang, i norra delen av nuvarande Yehhsiens härad, i provinsen Honan, var det ställe där Liu Hsiu, som grundade Östra handynastin, besegrade trupper tillhörande Wang Mang, kejsaren av Hsindynastin, år 23 f.Kr. Det rådde en väldig skillnad i numerär mellan de båda stridande parterna, Liu Hsiu hade 8.000-9.000 man mot Wang Mangs 400.000. Men genom att dra fördel av försummelser som begicks av två av Wang Mangs generaler, Wang Shun och Wang Yu, vilka underskattade fienden, lyckades Liu Hsiu med endast 3.000 utvalda trupper driva Wang Mangs huvudstyrkor på flykt. Han fullföljde denna seger med att krossa återstoden av de fientliga trupperna.[TILLBAKA]

[26] Kuantu låg i den nordöstra delen av nuvarande Chungmou härad i provinsen Honan, och där stod slaget mellan Tsao Tsaos och Yuan Shaos arméer år 200 f.Kr. Yuan Shao hade en armé på 100.000 man, medan Tsao Tsao hade endast en liten styrka och otillräckliga förråd. Tsao Tsao utnyttjade det förhållandet, att Yuan Shaos trupper, vilka förringade fienden, brast i vaksamhet, och skickade sina snabbfotade soldater att företa ett överraskningsangrepp mot dem och sätta eld på deras förråd. Yuan Shaos armé greps av förvirring och dess huvudstyrka utplånades.[TILLBAKA]

[27] Staten Wu styrdes av Sun Chuan, och staten Wei av Tsao Tsao. Chihpi ligger på floden Yangtses södra strand, nordöst om Chiayu i provinsen Hupeh. Ar 208 f.Kr. ledde Tsao Tsao en armé på över 500.000 man, som han uppgav räkna 800.000, för att angripa Sun Chuan. Den senare uppbådade i förening med Tsao Tsaos antagonist Liu Pei en styrka på 30.000 man. Eftersom de visste att Tsao Tsaos armé led av epidemier och var ovan att strida till sjöss, satte Sun Chuans och Lin Peis allierade styrkor eld på Tsao Tsaos flotta och krossade hans armé.[TILLBAKA]

[28] Yiling, öster om nuvarande Ichang i provinsen Hupeh, var den plats där Lu Sun, en av staten Wus generaler, år 222 f.Kr. besegrade en armé tillhörande Liu Pei, staten Shus härskare. Liu Peis trupper vann i början av kriget en rad segrar i rask följd och trängde in i Wus territorium 500-600 li ända fram till Yiling. Lu Sun, som försvarade Yiling, undvek strid i sju månader, till dess Liu Pei "inte visste någon levande råd och hans trupper blev uttröttade och demoraliserade". Då krossade han Liu Peis trupper genom att dra fördel av vinden för att sätta eld på deras tält.[TILLBAKA]

[29] Hsieh Hsuan, en general under östra Tsindynastin, besegrade Fu Chien, staten Chins härskare, år 383 f.Kr. vid Feifloden i provinsen Anhwei. Fu Chien hade en infanteristyrka på över 600.000 man, ett kavalleri på 270.000 och en gardeskår på över 30.000, medan östra Tsins sammanlagda styrkor på land och till sjöss uppgick till endast 80.000. När arméerna stod emot varandra på vardera sidan av Feifloden, bad Hsieh Hsuan, i det att han drog fördel av de fientliga truppernas tvärsäkerhet och övermod, att Fu Chien skulle förflytta sina trupper ett stycke bakåt för att lämna plats åt Östra Tsins styrkor, så att de kunde gå över floden och ta upp strid. Fu Chien gick med på förslaget, men då han gav order om reträtt, greps hans trupper av panik och kunde inte hejdas. Östra Tsinstyrkorna grep chansen, gick över floden och satte i gång en offensiv som krossade fienden.[TILLBAKA]

[30] Nanchang, provinsen Kiangsis huvudstad, var skådeplatsen för den berömda resningen av den 1 augusti 1927, som Kinas kommunistiska parti ledde i syfte att bekämpa Chiang Kai-sheks och Wang Ching-weis kontrarevolution och fortsätta revolutionen av 1924-27. Mer än 30.000 man deltog i resningen, vilken leddes av kamraterna Chou En-lai, Chu Teh, Ho Lung och Yeh Ting. Upprorsarmén drog sig tillbaka från Nanchang den 5 augusti som planerat, men led nederlag då den närmade sig Chaochow och Swatow i provinsen Kwangtung. Ledda av kamraterna Chu Teh, Chen Yi och Lin Piao, kämpade sig en del av trupperna senare fram till Chingkangbergen och förenade sig med Första divisionen av den Första revolutionära arbetare- och bondearmén under kamrat Mao Tse-tung.[TILLBAKA]

[31] Se "Hur kommer det sig att en röd politisk makt kan existera i Kina?" not 8, s. 73 i denna bok.[TILLBAKA]

[32] Det berömda Höstskördeupproret under kamrat Mao Tse-tungs ledning inleddes i september 1927 av folkets väpnade styrkor från häradena Hsiushui, Pinghsiang, Pingkiang och Liuyang på gränsen Hunan-Kiangsi. Dessa förband utgjorde Första divisionen i den Första revolutionära arbetare- och bondearmén, som kamrat Mao Tse-tung ledde till Chingkangbergen, där en revolutionär bas upprättades.[TILLBAKA]

[33] A-B- (initialerna stod för "Anti-Bolsjevik") gruppen var en kontrarevolutionär organisation bestående av hemliga kuomintangagenter i de röda områdena.[TILLBAKA]

[34] Se V. I. Lenin, "Egendomligt och vidunderligt", "Allvarlig lärdom och stort ansvar", "Referat om krig och fred på Rysslands Kommunistiska (Bolsjevikerna) Partis Sjunde Kongress", Valda verk, bd II, första delen, samt Sovjetunionens Kommunistiska Partis Historia, sjunde kapitlet, avsnitt 7.[TILLBAKA]

[35] De områden som här omnämns är de av tibetaner bebodda områdena i Sikang och Huifolkets områden i provinserna Kansu, Chinghai och Sinkiang.[TILLBAKA]

[36] Den "åttabenta essän" var den föreskrivna formen vid de kejserliga tävlingsexamina i det feodala Kina från det 15:e till det 19:e århundradet. Essäns huvudpart bestod av begynnelseavsnittet, det mittersta avsnittet, det bakre avsnittet och det avslutande avsnittet, och var och ett av dessa avsnitt skulle bestå av två underavsnitt. Här använder kamrat Mao Tse-tung utvecklingen av temat i detta slags essä som metafor för att belysa revolutionens utveckling genom dess olika stadier. Vanligtvis använder emellertid kamrat Mao Tse-tung uttrycket "åttabent essä" för att förlöjliga dogmatismen.[TILLBAKA]

[37] Under inflytande av den anti-japanska rörelsens uppsving bland folket över hela Kina, bröt ledarna för Kuomintangs 10:e routearmé i förbund med kuomintangstyrkorna under Li Chi-shen i november 1933 offentligen med Chiang Kai-shek och upprättade i Fukien "Republiken Kinas revolutionära folkregering", samt slöt en överenskommelse med Röda armén om att angripa Chiang Kai-shek och göra motstånd mot Japan. Nittonde routearmén och folkregeringen i Fukien bröt emellertid samman under Chiang Kai-shektruppernas angrepp.[TILLBAKA]